Musiken ljuder från telefonen. Just nu den enda ljudkällan vi har här på balkongen. En svag jazzlåt som fyller mig med känslan över att inte tappa allt. Mitt framför oss sträcker sig Medelhavet. Tunga efter tunga slickar vattnet sanden och i ett evigt spel når den aldrig kanten.
På gatan nedanför cirkulerar trafiken sparsamt, människor promenerar på den stenbelagda breda trottoaren. Men det är ljudet av vatten som ständigt slår mot vatten i vågor av aldrig sinande energi, som dominerar ögonblicket. Den förlängda känslan av ro tar över mitt sinne och ibland känns som om jag var trött för alltid
Nyheterna talade om imorse om att nattens offer var elva och att bara en lyckades komma över till den här sidan av havet. De kunde inte simma och när deras enkla farkost kapsejsade tog vågorna över deras kroppar. Är det samma vågor som kommer fram till den här sidan och ger mig den här falska ro? Var det dem som såg till att släcka deras liv? Jag som vill tänka att de har inte gjort någon illa, utan bara kommer till stranden och sedan drar sig tillbaka i bara vatten utan att skada någon.
Men nyheterna talar också om att havet har tagit andra människor och vägrar lämna de ifrån sig. En ung kvinna sökes med helikopter och stora båtar, man söker inte längre någon vid liv utan en människokropp bara. Havet ska inte tillåtas behålla henne.
Vi sitter framför havet och solen slickar våra vinterkroppar med värme. Svårt att tro att dessa lugnande och sövande vågor har gjort så många illa.
