Senast idag hörde jag på nyheterna om den venezolanska krisen, där nyhetsankaret menade att den venezolanska regimen inte ville släppa in förnödenheter och medicin till de lidande i landet. Ett budskap helt i linje med den officiella versionen som USA har fabricerat.
Det man inte berättade i nyhetsrapporteringen var att Venezuela har försökt handla mat och mediciner bland EU-länder för tio gånger mer än den s.k. nödhjälpen som oppositionsledaren Juan Guaidó fått av sin huvudallierad USA. Guaidó är för den delen en självutnämnd interim president som fått internationell erkännande från USA och de länder som ställer sig i kö bakom USA.
Vidare vad historien inte förtäljer är alla de år av embargo och ekonomisk kris som landet kastas i på grund av den politik man har velat följa. I krisens ögonblick är det historiska minnet som bortblåst och även Sverige ställer sig in i kören på de som skriker och ropar demokrati. Utan att göra detsamma för Saudiarabien, Iran, Ungern (som lever under totalitära former) eller alla de länder som kapar åt sig makten utan att följa de demokratiska principer. Inte heller gör man sig besvär att först stoppa hungersnöden i Jemen och tvingar Saudiarabien till reträtt så att folket kan få de förnödenheter som kan stoppa världens största massdöd i modern historia.
I krisens ögonblick är det historiska minnet som bortblåst och även Sverige ställer sig in i kören på de som skriker och ropar demokrati. Utan att göra detsamma för Saudiarabien, Iran, Ungern (som lever under totalitära former) eller alla de länder som kapar åt sig makten utan att följa de demokratiska principer. Inte heller gör man sig besvär att först stoppa hungersnöden i Jemen och tvingar Saudiarabien till reträtt så att folket kan få de förnödenheter som kan stoppa världens största massdöd i modern historia.
Förevändningarna för kriget mot Irak var att Sadam Hussein hade massförstörelse vapen och att det var nödvändigt för den civiliserade världen att göra sig av med diktatorn. Man sade aldrig att det var USA som rustat Irak i kriget mot Iran, inte heller att de oljekällorna som Irak hade den verkliga attraktionskraften. Man hittade inga massförstörelsevapen och inga Al Qaida heller, kriget fortsatt därför i Afghanistan, där man i dagarna har efter 17 år och USAs längsta krig, gjort upp med vilka Busch lovade röka ur sina grottor, Talibanerna.
Krisen i Venezuela har instiftats av USA som genom decennier styrt och kapat åt sig de naturresurser som landet är rikt på. Venezuela har världens andra största oljereserv i världen; är rikt på guld och på ädla metaller som idag behövs för att framställa högteknologiska produkter. Allt sedan Hugo Chavez kom till makten har dessa resurser nationaliserats och ställts till Venezuelas förfogande. Det betyder en total omställning av alla de system som dittills gällt för ett land, som styrts av ett fåtal. Lagar och konstitution har stiftats av personer som stått i direkt beroendeställning till USAs största oljebolag (Epson och Shell). Så fort den folkliga revolutionen har velat ändra dessa lagar mot en välfärd åt alla, har höger ropat diktatur och hot mot demokratin. Men det som de inte vill förklara är att den demokratin har bara fungerat för deras egna syften. Detta är inte enkom ett problem för Venezuela.
Det finns idag inte en demokrati i Latinamerika som inte styrs av de legat som lämnats av militärdiktaturerna som ändrade dessa konstitutioner att gälla för deras och de rikas fördelar. Ett otal Sydamerikanska länder lider av konstitutionell förlamning just därför att dessa demokratier inte kan ändra de konstitutioner som lämnades att styra länderna för långa år framåt. De flesta länder går till demokratiska val baserade på amnestier, till exempel, för de som begick brott mot mänskligheten och idag är framgångsrika affärsmän eller kapitalister som roffat åt sig ländernas nationella resurser.
Det är det dessa regeringar som också var snabba i att erkänna den självutnämnde presidenten José Guaidó som var ordförande just i den nationella församling som var den sista kvarleva av den gamla demokratin som styrt Venezuela i decennier.
Venezuela fick redan i början av 1900-talet en president som såg till att överräcka oljan till de då största nordamerikanska oljebolag, Epson och Shell, genom ett kontrakt som varade i all evighet. I tjugosju år satt den självutnämnde presidenten och styrde med järnhand Venezuela, stiftade lagar och… just det, den församling där vi idag ser den självutnämnde presidenten. Men efter 27 år var det nog för de andra gamarna och en ny tog tillfället i akt och förskansade sig maken för att åter försäkra USA att inget skulle ändras, men däremot skulle man jaga till förintelse allt den opposition som under de tjugosju år, som den förre gående suttit vid makten, hade börjat spira i landet. Sagt och gjort inleddes en av Venezuelas blodigastes historia. Kupp efter kupp insesatt av höger har man bytt regering på regering och alla ambitioner, som dock ändå funnits, om en mer demokratisk utveckling har dessa ambitioner fått se sig överspelade av giriga maktfullkomliga regeringar.
Hugo Chavez sätt att komma till makten var alltså inget undantag, men det man inte visste var att han genom sin nationalistiska position skulle göra ett första angrepp mot de styrandes privilegier genom att frånta den makt som ansamlats i parlamentet. Det gjorde han genom att åberopa ”den bolivarianska revolutionen”. Ett socialistiskt regim som ingen hade sett skymten av i Venezuela. Militärer som förklarade i socialistiska termer hur de skulle ställa nationens rikedomar till förmån för alla. Hugo Chavez överlevde en militärkupp som snarare förstärkte hans övertygelse och vision.
Venezuela har inte ostört fått välja sin väg och skapa sin egen framtid utan att USA och dessa allierade stört förutsättningarna för att lyckas, ekonomiska sanktioner och konstant intrigerande mot de styrande har idag försatt landet i en djup ekonomisk kris. Men vi som känner inpå existensen hur USA tidigare agerade mot Chiles ambitioner om socialistisk välfärd genom Salvador Allendes regim, förstår att destabilisering och brist på mat eller mediciner, får folket att först se till det korta perspektivet. Detta kan man säga vara en för USA välbeprövad metod att ta till när man vill förstöra möjligheterna för att bevisa att kapitalism inte gynnar andra än fåtalet. Det är bara att se hur USA idag handskas med sina egna 30 miljoner fattiga som inte har något att äta för dagen eller ett tak över huvudet. Det är en mycket mörk tystnad över detta, men som i all sin grymhet visar på hur kapitalismens hänsynslösa agerande struntar i mänskligheten.
När det istället för att prata om vilken framtid Venezuela behöver utstaka, tvingas de flesta att försvara Maduros försvar av den bolivarianska revolutionen. Allt den kritik som en regim borde få för sitt sätt att välja väg mot välfärden drunknar idag till försvar för rätten för ett land att få själva välja hur man vill gå vidare. Förevändningarna mot Maduro må vara många och relevanta, men ett land kan aldrig leva i fred om hotet och konspirationerna mot dess existens är överhängande nära den territoriella gränsen eller stryps ekonomiskt av blockader som ytters drabbar folket på gatan.
Chiles militärer gjorde det arbetet som USA ålade dem, mörda och förinta. Venezuelas militärer står kvar vid den övertygelse om att det inte finns en annan linje att försvara och står kvar på folkets sida. Detta är ett problem för USA som inte kommer att invadera så länge detta är ett faktum.
Valet tycks idag vara svårt men kan man sin historia är det en helt annan sak att hävda att det är en diktatur vi har att göra med i Venezuela, oppositionen vägrade konsekvent att vara med i ett val där de med deras egna medel och demokrati skulle ha förlorat. Över sex miljoner venezolaner röstade på det styret man har idag, om detta inte är demokrati så gör kanske USA med sina allierade om det vackra Venezuela till ytterligare en Irak, en Afghanistan eller varför inte ett Libyen, allt i syfte att återigen få äga dessa åtråvärda oljekällor.
