Det som länge framstod som en gränslös men ändå indirekt maktutövning har nu passerat en avgörande tröskel. När Nicolás Maduro och hans hustru frihetsberövades i samband med amerikanska operationer, och när Maduro därefter fördes till New York för att ställas inför domstol, upphörde varje rimlig möjlighet att tala om detta som geopolitisk gråzon. Det rör sig inte längre om sanktioner, erkännandepolitik eller diplomatisk isolering. Det rör sig om ett öppet brott mot folkrättens grundprinciper – utfört av den stat som längst har gjort anspråk på att vara dess främsta garant.
Detta är inte en semantisk fråga. Att gripa en sittande statschef från ett annat land och ställa honom inför den egna statens domstol innebär att suveränitetsprincipen inte bara ifrågasätts, utan aktivt upphävs. FN-stadgans våldsförbud, principen om staters likhet inför rätten och förbudet mot extraterritoriell jurisdiktion sätts ur spel genom handling. Det internationella rättssystemet reduceras därmed till ett instrument för den starkes behov, inte till ett skydd för den svage.
USA har under lång tid bedrivit en politik gentemot Venezuela som systematiskt underminerat landets självbestämmande: erkännandet av parallella regeringar, ekonomiska sanktioner som i praktiken drabbat civilbefolkningen, utfästelser om belöningar för gripandet av sittande ledare och ett språkbruk som placerat landet utanför den internationella gemenskapens moraliska ram. Men med gripandet av Maduro har denna politik övergått från strukturell aggression till direkt maktutövning. Det som tidigare kunde beskrivas som de facto-urholkning av suveränitet är nu ett de jure-undantagstillstånd.
Donald Trumps roll i detta bör inte misstolkas. Han är inte ett olycksfall i den amerikanska demokratin, utan dess mest explicita uttryck i ett sent skede. Skillnaden mellan Trump och tidigare administrationer är inte att han agerar mer imperialt, utan att han inte längre döljer imperialismen bakom ett demokratiskt vokabulär. När han talar om att styra Venezuela utan att nämna demokrati, dialog eller internationell rätt, är det inte ett retoriskt misstag. Det är ett program.
Här blir frågan om den amerikanska demokratins tillstånd oundviklig. Vad gör de institutioner som påstås begränsa den exekutiva makten? Vad gör kongressen, domstolarna, oppositionen? Formellt fortsätter demokratin att fungera. Val hålls, procedurer följs, beslut fattas. Men politiskt och moraliskt har den visat sig oförmögen att reglera statens våld utåt. Demokratin har blivit ett inrikespolitiskt system utan utrikesetisk konsekvens.
Det Demokratiska partiets agerande – eller snarare brist på agerande – är här särskilt talande. I stället för att konfrontera det principiella brottet mot folkrätten har man i huvudsak nöjt sig med tekniska invändningar, taktiska överväganden och tyst acceptans. Undantagen röster, såsom Bernie Sanders, framstår därför inte som radikala, utan som anakronistiska bärare av ett språk där rättsstat, internationell solidaritet och maktansvar fortfarande hör samman.
För Europa innebär detta ett strategiskt och moraliskt vägskäl. När USA utan konsekvenser kan gripa en latinamerikansk statschef, blir hoten mot Danmark och Grönland plötsligt begripliga snarare än absurda. Som Danmarks statsminister korrekt konstaterat: om ett NATO-land kan hotas eller de facto annekteras av ett annat, faller alliansens grund. I det ögonblicket avslöjas att den regelbaserade världsordningen inte längre är regelbaserad, utan villkorad.
I detta nya panorama framstår Vladimir Putin inte som arkitekten bakom den globala oordningen, utan som dess opportunist. När rättsordningen monteras ned inifrån av dess främsta försvarare, öppnas utrymmen som andra makter snabbt fyller.
Det som har hänt med Venezuela är därför inte en isolerad händelse. Det är ett precedensfall. Och precedensen är tydlig: folkrätten gäller tills den står i vägen för makt.
Frågan är inte längre om världen har blivit en otrygg plats. Frågan är vilka demokratier som fortfarande är beredda att erkänna detta – och vilka som fortsätter att låtsas som om undantaget ännu inte har blivit regel.
