Det spanska versmåttet Décima uppstod i Spanien på 1600-talet och Vicente Espinel räknas till dess fader. Ett versmått som är högst levande i den spanska världen.
Jag vill dela med mig av de texterna som idag ingår i körverket som jag skrev 1994 och som bildar stommen i temat om flykt och invandrarskap. Ett tema som kom att bli mitt när jag förstod att det inte räckte med att tala eller skriva perfekt ett språk eller ens förstod att utveckla det.
Texterna är skrivna i tio rader om åtta stavelser, sammanflätade i det som i den spanska världen kallas för Décima. Den spanska 1600-tals poeten Vicente Espinel uppfann versmåttet. Hans arv lever än idag och versmåttet är högst levande i Latinamerika och utgör en viktig del av många musikers och poeters uttrycksform.
Jag vet inte om det finns andra spansktalande som försökt sig på att omsätta det gamla versmåttet på svenska. Mitt försök är kanske ambitiös men jag ville anta utmaningen.
Kantat för en Främling består av sex sånger sammanflätade med sex dikter om sex verser, förutom den sista som bara har tre verser:
- Främlingen hos oss – inledningen
- Vittnesbörden
- Förvirringen
- I kärlekens land
- Olikhetens demokrati
- En ny början – avslut
Främlingen hos oss
I
Välkomna vänner att höra
på sånger som handlar om flykt
om sorger som sällan är dikt.
En klaga som hotar förgöra
glädjen vi borde framföra.
Jag ber inte om pengar,
min sång och mina strängar
handlar om världen på vandring;
Hur du och jag blir till flykting,
och möten som allting förändrar.
II
Sedan urminnes tider
har människan sökt överleva
farsot, hunger och uppleva
världen undan de strider
som ödelägger och river.
Sällan lämnas ett land
för att söka en okänd strand.
Flykten är sällan en saga
om lycka och framgång, fråga!
Min sång sträcker ut dig en hand.
III
Jag ger dig det enda jag har
min famn, mina händer och röst.
Och min sång som söker tröst
i toner som kanske bedrar,
för allt är bara ett allvar.
Jag vill frammana till bön
i orden som skapar reson.
Jag vill att du ska förstå:
Vi är många som inte kan gå
tillbaka dit vi kom ifrån.
IV
De är många som drunknar idag.
De är fler som inte kom fram
och många som utan sitt namn
har lämnat ett rum utan lag,
där gränserna vaktas med slag
och båtarnas bråte är det enda
som säger att här vilar okända;
på botten av ett Medelhav
som makar obrutet på grav
åt dem, vars drömmar kapsejsa.
V
Jag ber inte om annat än vila,
en plats att få lägga min kropp.
En dag att få resa mig upp
och inte längre förtiga.
De tystas röster ska stiga;
en sång från havets mörker
skall nå himmelen med röster,
vars klaga skall höjden uppnå.
Må Guden oss inte försmå:
Vi står redan utanför ditt fönster.
VI
Dansa min själ i sin lyster
Ge mig din ande och vind
Hör på min bön du som vill
bli till min broder och syster,
även om minnet är dyster,
låt oss nu finna vår väg.
En stig åt våra nakna steg.
Ditt land ska jag vårda som mitt.
Det lovar jag heligt och dyrt.
Min själ vill lovsjunga din fred.
Vittnesbörden
I
I tusen tal har vi kommit
med tomma händer och en sång,
i plågsam vandring och sjögång.
Det har tagit tid att nå hit:
det är värt mödan med allt slit.
Så himla vackert allting är!
Vackra människor som jag ser
och alla byggnader som finns.
Det känns som man vore en prins.
Jag vill omfamna alla er!
II
En del är sårade och det syns.
De flesta gråter ensamma,
fast vi vill vara tacksamma,
är det tungt med allt man minns:
svårast är nätterna, i de ryms
det mörkret som man flytt ifrån,
vänner som förintas i ett dån;
mödrarnas tårar och gråt;
fädernas uppgivna förlåt.
Och freden som log med sitt hån.
III
Min far var politisk aktiv;
min mor lärde folk att läsa.
Vi var en familj som de flesta,
trots många runt bordet att äta,
undkom vi nöd och att svälta.
Det var militärer och krig,
som dödade och förstörde allting.
Vi hade nog ingen idyll,
men det var ett liv i familj
Långt innan jag blev flykting.
IV
Det känns som att du inte tror.
Jag saknar de papper som säger
att mitt namn är det som förtäljer
och beskriver den plats som jag for.
Ett land där inget längre gror,
och det finns inte någon där
som vet om det namnet jag bär.
Jag bär det namnet som min far
gav mig, det enda jag har kvar
är min ärlighet som du ser.
V
Jag vet inte vad som händer,
men de säger att en del av oss
kommer att skickas tillbaks,
för vi har inte det ni kräver.
Papper är det sista vi tänker
när springa är ändamålet;
rädda livhanken är ett!
Nu frågar du efter ett papper,
men inte om jag varit tapper
och lyckas nå första målet.
VI
Jag blir konfunderad, ursäkta.
Räcker inte mina plågor
besvara dina många frågor?
Vad är det som gäller som äkta
räknas vi inte som knäckta?
Vem kan se in i min själ
och säga att jag mår väl?
Måste jag sakna en arm?
Det får mig att känna harm
och sakna dem jag sade farväl.
Förvirringen
I
Det som var dag är idag natt
Jag lyssnar men förstår ingen
de som talar ber vänligen
om något jag ej vet ett skvatt.
Det enda jag har är ett skratt,
men här är det annat som sker.
Det är snart min tur och hon ler
återigen är man vänlig
mot mig, kan det vara vanlig?
Jag fumlar och vill veta mer.
II
På gatorna syns vem är vem
något jag aldrig erfarit.
Vill bara närma mig en bit,
Vill känna jag funnit ett hem
men det verkar vara problem.
Blickar kan vara vänliga
men utan språk är de blyga.
De förblir tysta i sitt ljus
och drunknar i otydligt brus.
Bakom pannan gror det skygga.
III
Det som var enkel försvåras
när orden i munnen förvrängs,
begreppen döljer sin essens,
och tystnaden finner sin bas.
En röst som knappas kan höras
i djupet av förvirringen,
där inget längre känns igen,
kämpar själen för att finna
en ny horisont att vinna,
en plats, där jag är främlingen.
IV
Mitt i allt detta undrar du,
enkelt, varifrån jag kommer
en fras bland de första jag lär.
Jag svarar så artigt att nu
har jag kommit hit för att bo
bland er, lyckliga människor,
men du ställer nya frågor
och nu förstår jag inte dig
men dina ögon och din färg
förtrollar mig som i sagor.
V
Vem är jag om inte du vill
eller kan förstå på gehör
kanske läsa mig som sig bör
utan att blanda min asyl
som en ursäkt för min stil
av utlänning utan framtid
reducerad till en från syd
som förlorat sig bland ljusa
älvor som hotar berusa
till dårskap allt sans och allt frid.
VI
Det finns ingen plats som är tryggt
när själen är jagad och död
när frågan om var man är född
skapar den gränsen som på nytt
omvandlar dig till en som flytt.
Du känner som om ingenting
duger, du är ett övergivet ting.
Fåret i den ljusa skara
där tryggare kan ingen vara.
Men din uppsyn rubbar allting.
Kärlekens Land
I
Natten slukade din gestalt
en liten punkt på perrongen
som sista tonen i sången,
så släckte mörkret dig, mitt allt.
Som om döden oss båda befallt:
Ni två ska för alltid sakna!
Ni ska aldrig känna kärlek,
utan att tänka på svek!
Må ni alltid vandra nakna!
II
Varför skulle någon gråta?
Det är angenämt att resa,
men tvångets hårda skilsmässa
tycktes oss vara en gåta,
en av livets dyra nota.
Villkoren var givna i terror:
stanna och dö bland alla faror
eller fly och rädda livet.
Känn dig inte som bortdrivet!
Dina ord ekar likt sagor.
III
Vi samlades i små grupper.
Vi var från olika länder
med en väska och bara händer
såg vi att dagen var mörker,
långt ifrån fanns alla vänner.
Ängslan i hjärtat och hjärnan
sökte i himlen den stjärnan
som barndomen lärt mig att se,
men inget gick att återse
och sorgen blev min överman.
IV
Med mig i hallen: världen!
Kylans långa trådar värker
inga klädesplagg som värmer
sorg och landsflykt tär i själen.
En dålig början för glädjen,
landsmän som slickar sina sår
och världen utanför som går,
medan livet dansar förbi
vill något hos mig slå sig fri
att möta dagen där jag står.
V
Förorten är ingen idyll?
För oss var det ett paradis.
Vi förstod att det var praxis,
miljonprogrammet hade stil,
andra skämdes för dess profil.
Allt var nytt på sjuttiotalet,
kärlek präglade klimatet.
Alla möten var en resa,
utan språk fick vi avläsa
i skrattet när det var galet.
VI
Du var mer än vacker och ung.
Du var våren som blommade
och utan att veta helade
alla som kom nära dig en stund.
Du var stranden att gå på grund;
i dina armar finna en hamn;
en vacker känsla utan namn.
Den stumma dagen som födde
med kärlek allt du berörde.
Du var mer än landsflyktens famn.
Olikhetens Demokrati
I
Ge er iväg! Vi har ej råd
med fler än dem som redan är.
Ni är för många och fler
gör att vi inte själva får
behålla det lilla vi har.
Våra förfäder har kämpat;
våra förfäder har skapat,
ett samhälle som vi alla
ska försvara och betala.
Ni har inget här att hämta!
II
Vårt land restes ur fattigdom.
Det var många som kämpade
mot alla plågor vi hade,
så restes vi oss ur träldom
och tillsammans fann vi lärdom:
Att enade står vi starka.
Ingen får en annan sparka,
vårt samhälle är åt alla;
barn, unga, kvinnor och gamla:
Vi ska alltid det beakta.
III
Vårt kungarike har alltid
välkomnat dem som söker skydd,
långt ifrån är jag mer än brydd.
Under hela min ämbetstid
har jag betraktats som hybrid:
I min släkt och mina gener,
finns det gott om variationer.
Jag får be om tålamodet
och släppa fram vår kunglighet
bland oss herrar och baroner.
IV
Vi vill ha solidaritet,
våra värderingar kräver
att vi beter oss som vänner.
Det är den minsta anständighet.
Vi måste ha vår dignitet
arbetare, oss emellan
är deras kamp inte sällan
enkom deras: vi är alla
skyldiga utan att falla
I kapitalismens fälla.
V
Det är nu många som tvekar
när det väl gäller är det svårt
att dela ut det som är vårt.
Vi som kämpar och samverkar
tycker att allt ska vara kvar
utan att stämplas som rasist,
för att till syvende och sist
man ställer upp och försvarar
det som våra förfäder har
skapat med mycket möda och slit.
VI
Gud har gett oss humanismen.
En gåva till oss människor
som gör oss till syster och bror.
Du må tro på vem du vill men
vi är alla från samma gren.
Ingen har mer rätt att finnas;
ingen har mer rätt att andas.
Allt som lever på vår planet
är en del av Guds härlighet.
Vår tro skall aldrig förändras
En Ny Början
I
Ja mina damer och herrar
nu har ni hör om en vandring
En värld i ständig förändring;
människor lämnar allt de har
istället för att stanna kvar
Det är ingen värld om lycka
och visst kan man ibland tycka
att nu har vi tagit för många
att vi kan inte ensam fånga
alla människors olycka.
II
Vi är hur som helst och vill här
som du vet är det ett faktum
I förorten och arbetsrum
på bussen och var du ens är
finns vi till bredvid dig och ser
vad som sker med vårt samhälle,
när vi missar de tillfälle
som närheten oss alla ger.
Var inte rädd vi menar väl
våra barn förstår vad som sker.
III
Ett vi växer fram med omsorg
vi ska ta hand om varandra
vi ska undvika förnedra
den andra och skapa mer sorg.
Vi ska inte bygga en borg.
Det finns en ny generation
som skall bära fram vår nation
Det är vi som borde förstå,
innan vi hotar med att gå,
vi behöver en ny vision.
