Denna epitaf skrevs under de där allra sista dagarna, då livet visade oss att freden infann sig på en annan strand, dit vi inte var inbjudna till som levande varelser. I ett kallt Stockholm utan snö fulländades exilens återkomstcykeln, men kanske också en enorm försoning anträdde scenen, med en historia full av avgångar och ankomster.
Förlåtelsen finns inte i att fortsätta föreställa sig de vackra saker som kunde ha hänt om vi inte blivit misshandlade. Förlåtelsens rening finns i att kunna formulera en framtid baserad på känslor rena från hat och förbittring. Det är slutet på en kamp där kärlek segrar med kärlek.
Jag föreställer mig att jag går hand i hand med min far och att jag bara är fem år gammal och jag är inte rädd för honom. Men det barnet tröstas av glädjen med förlåtelse som jag känner idag. Han går tryggt med sin far och upptäcker världen från den nivån som fem år kan ge kroppen.
Ett liv med tusentals möjligheter målar en bild av tusen färger, och även om det regnar floder, lyckas dropparna bara att öka intensiteten i var och en av färgerna. Där en målning vill se sanningsljuset och där det inte bara är ett landskap utan alla, samtidigt. Så i det här rummet ger livet oss din sista
kväll. Och jag är inte långt eller nära, jag är bara vaken och betraktar ditt avsked.
Vi cyklar du och jag. Du från vägsidan för att skydda mig mot trafik och vi är på väg söderut. En tidig dag full av dofter med vilka det svaga daggen har vattnat de enorma ängarna och lundarna där vi trampar oss framåt. Det är en väg där det inte spelar någon roll vart vi är på väg. Jag vet bara att vi cyklar tillsammans och bara det faktum upphäver tröttheten inför alla avstånd.
Det är vad jag känner när jag ser dig där du ligger och dricker luften via munnen som om det var ett viktigt mellanmål för en resa som du förbereder, du kanske inte vill lämna men vi vet redan att den här gången kommer du att lämna oss för evigt. Men förlåtelsen omfamnar oss också för evigt och i den kram jag känner överför du värmen till barnet som reser med dig.
Jag tittar på dig igen och du är i en dröm eller kanske en bön till vilken du har kallat de som älskar dig att tysta kyssa natten. Den du måste gå igenom för att nå stranden. En plats som är okänd för alla men där det är bara du som bestämmer var den är.
Jag kommer att stanna här för att fortsätta min färd med de du gav mig som bröder och syster. Att hantera mina brister och min rädsla och fortsätta kämpa mot likgiltigheten med kärlek. Här kommer jag att fortsätta älska samma son. Han som förlänger oss alla. Och så med våra namn pliktar vi troget till slut mot det förflutna vi burit gömd som en hemlig skatt inom oss. Jag kommer inte att söka förklaringar längre, eftersom jag inte vill ha dem, jag kommer inte att försöka bli bättre eller bäst av alla. Jag vill bara fortsätta trampa vidare mot de öppna alléerna; Jag vill ta min sons hand och vara säker på att möta natten som vän. Vän till alla som har varit och av dem som kommer att vara efter mig.
Jag älskar dig far inte för att det var något naturligt utan för att vi lärde oss det som vuxna. Jag vill alltid minnas vår vandring längs kusten av Stilla havet och en försoning som letade efter oss likt det varit vårt eget barn. En försoning som vi växte in i och som inte längre kunde besegras av varken
religion eller något himmelskt finger. Jag gick mot mina fyrtio och du vandrade sakta på dina 70 år. Det var den kvällen som slutade trotsa de sista tvivlarna på att vi kunde få vackra minnen tillsammans. Vi förstod där slutligen att det mest värdefulla hade inga siffror.
Jag tittar på dig igen och torkar din panna. Jag ber dig att vila och att ditt hjärta ska sluta kämpa. Det som man skulle lära sig har redan blivit inlärt och
på min resa svävar flygdrakarna med sina mångfärgade sköra gestalter mot nya himlar varje dag. Jag vet inte om det var den lektion som jag skulle lära mig, men jag visste om vindarna som användes för att flyga, att resa, lyfta seglet och sväva över alla hav. Jag kommer ihåg den stjärnan du byggde som från att sväva så mycket på eftermiddagen när vi äntligen tog ner henne hade vinden naggat bort flygdrakens konturer. Kanske är det också så med mig, av allt flygande har jag också naggats i mina konturer av livets andedräkt.
På grund av dig fick jag veta att det inte fanns en ton, utan många, och att de tillsammans bildade polyfoni och att det bara handlade om att lära mig att höra dem. Jag vet inte hur jag lärde mig det, men jag vet att du med ett dragspel på bröstet försökte få så många att sjunga att de är tusentals idag som har hört hur de tillsammans bildar en kör.
Jag återvänder till den morgonen med cykel vid den gröna allén som förenade Nos med San Bernardo, vi trampade dit styrkan tog oss. Det var en enorm resa och mina tusentals frågor hade inte några svar men du lyssnade på mig utan att prata, bara vår trampande som kolliderade med doften av blött jord efter att människor vattnat sina trottoarer.
Jag vet att allt förvandlades till sorg och förtvivlan den där mörka september; att dina drömmar som många med dig blev söndertrasade, för att folket inte hade rätt till annat än bara att drömma. Jag tittar på dig där du är och kanske lyssnar du på mig. Jag viskar tyst i ditt öra: Du vet att på andra sidan havet finns det ett folk som slutade drömma och som idag med sina bara händer och röster från ojämlikhetsoket drog de ut på gatorna för att kräva vad du och många betalade med exil, död och tortyr. Vi är återigen ojämlikhetens barn som lyfter samma flagga som ni gjorde och dessa våra bröder kommer inte att släppa den. De har slutat drömma. Nu är en tid av värdighet som stundar.
Du verkar lyssna. Det verkar som att jag ser dig le och från din påbörjade resa lyfter du nu handen för att säga att jag ska ta hand om ljuset i min lampa och jag tycks istället höra: ta hand om livets låga!
Not:
”Ta hand om ditt ljus” är titeln på en evangelisk sång som min far komponerade tillsammans med en person som vi som barn brukade kalla för ”bror Moya”. Sången blev mycket populär i alla protestantiska kyrkor i Chile och senare över hela Latinamerika. Dess text hänvisar till ett stycke i Nya Testamentet i boken av Lukas kapitel 11, vers 35.
Min far ansåg att man inte fick göra affär av evangelierna. En total skillnad mot moderna teologier, där vinst verkar vara en oundviklig del. Min far och min mamma höll fast vid Befrielse teologin och gav allt för att söka, tillsammans med andra bröder, i samhället en social välfärd som var kopplad till deras övertygelser men också till större jämlikhet mellan klasserna.
Likt alla kompositioner som min far levererade, skänkte han alla dessa också till hans tro under rubriken ”okänd kompositör”. Han fick därför aldrig royalties eller annan ersättning för sitt arbete. Vi visste vem som hade komponerat den här sången och många andra fler.
