den 17 mars 2014
Vi är ju redan överens om ett välfärdssamhälle. Vi har redan en historisk bakgrund till de frågor som en gång grupperade oss politiskt. Motståndarna har själva anammat dialektik och diskurs, förstått och gått med på de grunderna som vårt samhälle vilar på. Nu måste det hända något annat, nu vill vi höra visionerna, men vad får vi höra? Ju, att återigen ska skola och äldreomsorg vara i fokus, men var vi inte överens om detta? Att vi vill ha ett samhälle för alla? Var vi inte överens om ett rättvist samhälle? Var vi inte överens om allas lika möjligheter?
Den sedvanliga politiska ramen för vilka frågor som ska formuleras och på vilka grunder en politisk vision ska formuleras är förlegad. Det går inte att fortsätta skapa politiska frågor kring något ett välfärdssamhälle är överens om. Dessa områden var aktuella i demokratins begynnelse (alltså för mer än 100 år tillbaka i tiden). Detta är dock inte längre aktuellt och borde därför övergå till att vara välfärdsområden som de demokratiska principerna inte tillåter göra politik av.
De flesta frågar sig då vad ska politiken göra? Och jag svarar skapa visioner som ligger längre bort än de saker vi redan kommit överens om. Det handlar om att lyfta blicken mot ett samhälle som byggs upp baserad på redan fastslagna principer. Det finns områden som är globala, sociala, humanistiska, tekniska, och som behöver utvecklas. Politiken kan inte längre fortsätta idissla var fjärde år att man ska bli bättre på äldreomsorg, på skola, etc. etc. Detta är något vi var redan överens för flera decennier tillbaka. Idag har vi politiska partier som fortfararande grupperar sig inom en föreställd vänster och höger position, men när man lyssnar till deras budskap hör vi att de inbördes är mer eniga än någonsin förr och det som säljs ut är en föreställd skillnad. Härav att många människor har svårt att förstå föreställningen om olikheten på politisk realitet och istället finner den genom fysiska sådana (allt avvikande blir till olikhet).
Demokratins nuvarande stora problem består i att formulera visioner när den gör politik över områden som vi redan betalar skatt för, därför att vi är överens. Den stora utmaningen finns istället i att lyfta demokratin mot nästa position, en nivå som avtecknar en framtid som visar oss hur vi ska vi göra med de frågor som idag nästan verkar vara utopier. Så länge politiken inte tar itu med detta kommer vi att riskera ännu djupare demokratiska kriser (man har svårt att tro på politiken och demokratin får betala priset), med bland annat politiska föreställningar om åtskillnader baserade på genetiska föreställningar som resultat (som om dessa vore verkligheter).
Politiken måste finna nya horisonter och formulera visioner baserade på nya frågor, inte fortsätta förvalta gamla visioner, för då blir politiken en statisk vagn. Politiken riskerar därmed att bli konservativ istället för framåtdrivande.
