Av Ramón Pérez Cortés
När Donald Trump steg in på den politiska scenen skakade han om både USA:s institutioner och världens föreställningar om demokrati. Men vad hade en tänkare från antikens Grekland sagt om detta? I dialogen Staten varnar Platon för hur demokratin kan förvandlas till sin motsats – tyranni. Genom hans ögon framträder Trump inte som ett undantag, utan som en konsekvens av en demokratisk ordning som förlorat sin själ.
En röst från antiken i ett nutida kaos
Vad händer när demokratin sviker sina ideal? När folkets vilja inte längre grundar sig i förnuft, utan i rädsla, ilska och underhållning? Frågor som dessa var centrala för Platon, den grekiske filosofen som i sin dialog Staten beskrev demokratin inte som frihetens seger – utan som porten till tyranni. Skulle han ha sett Donald Trump som en naturlig konsekvens av ett demokratiskt system i förfall?
En skeptisk blick
Platon levde i ett Athen där demokratin tillät folkets känslor att styra besluten, vilket han såg som farligt. Han förlorade sin lärare Sokrates till ett demokratiskt domstolssystem som dömde honom till döden. Detta färgade Platons syn för livet. I Staten beskriver han en cyklisk nedgång av styrelseformer, där demokratin leder till tyranni, eftersom friheten förvrängs till gränslöshet, auktoritet förloras och en demagog – en som talar till folkets begär snarare än deras förnuft – till sist griper makten.
Trump i Platons spegel
Platon hade nog sett Trump som ett symptom snarare än ett avsteg. I hans ögon stiger tyrannen fram just när demokratin har blivit för bekväm, för odisciplinerad och för fixerad vid individuella friheter. Tyrannen säger sig vara ”folkets röst”, men styr i praktiken genom rädsla, splittring och narcissistisk vilja.
Trump uppfyller flera av Platons kännetecken för tyrannen:
- Han uppträder som en frälsare, som står på folkets sida mot den ”korrupta eliten”.
- Han föraktar institutioner som domstolar, journalister och vetenskap – som Platon såg som viktiga motkrafter till förfall.
- Han omger sig inte med visa rådgivare, utan med lojala anhängare och smickrare.
För Platon är detta inte oväntat – det är demokratins logiska följd när visdomen inte längre är ett kriterium för ledarskap.
Överdriven frihet och förakt för kunskap
Platon menade att ett samhälle i demokratisk kris präglas av överdriven frihet, där varje medborgare ”gör som han vill”, auktoriteter förlorar sitt fotfäste och det inte längre finns någon gemensam moralisk kompass. Människor får då svårt att skilja mellan sant och falskt, mellan det goda och det behagliga – och blir därmed lätta att manipulera. Detta känns igen i desinformationens tidevarv, där Trumps ”alternativa fakta” passade in i en samtid där sanning blivit relativ.
Från filosofi till politisk praktik
Platon föreslog istället en filosofkung – en härskare utbildad i etik, logik och rättvisa. I modern tid är detta ideal svårt att förena med demokratiska principer, men hans varning är ändå relevant. Demokrati utan bildning, utan ansvar, utan förnuft – är farlig. Platon såg inte frihet som ett självändamål, utan som något som måste formas av dygd. Annars blir friheten bara en annan form av slaveri – under egna begär eller en demagogs vilja.
En röst att lyssna till
Det är lätt att avfärda Platon som en elitistisk tänkare från en annan tid. Men hans kritik av demokratins sårbarhet ekar genom historien. Han hade inte förvånats över Trump – han hade sett det komma. Och kanske är det i den igenkänningen vi borde lyssna extra noga. Inte för att överge demokratin, utan för att rädda den – genom bildning, ansvar och eftertanke.
