Jag förundras över några klippor som jag har tagit bilder på för många år sedan. De kallas för Raukor och deras groteska utseende påminner mig om urdjur eller monster som stelnat i sin iver att komma ifrån något. Jag reflekterar över dessa bilder och min känsla av att fossiler tar lång tid på sig att bli till, ger mig en tanke om oss människor: håller vårt samhälle eller vi som art att bli fossiler?
Vi lärde oss sedan vi var små att vi skulle vara ärliga, behandla varandra med respekt och vara hjälpsamma mot dem som behövde oss. Det var på något sätt en självklarhet att leva efter det axiom. Dessa principer fungerade som ett rättesnöre som pekade mot en framtid långt bortom där jag var. Jag insåg att jag inte var en slutanvändare av dessa tankar, utan en del i ett mycket större sammanhang. Det var genom att agera och tänka med alla andra människor runt omkring mig i mitt huvud som jag också kunde finna mig själv i detta sammanhang.
För vad var det för mening att bara agera för egen skull om det inte fanns någon som ville lyssna till det jag skapade eller delta i det jag skrev? Människan är i sin essens en kollektiv varelse, och denna kollektiva essens är inristad i själva begreppet solidaritet, ett slags DNA som vi människor behöver ha för att existera som art. Solidaritet är inte bara en abstrakt idé utan en levd erfarenhet av gemenskap, stöd och ömsesidighet. Det är genom att visa solidaritet med andra som vi verkligen kan förstå och uppleva mänsklighetens djupaste värden.
Att vara en humanist innebär att förstå och omfamna detta koncept. En humanist är någon som ser människans värde och potential, men också erkänner att denna potential bara kan blomstra i ett samhälle präglat av solidaritet. Utan en djup förståelse för och engagemang i solidaritet, riskerar humanismen att reduceras till en ytlig terminologi som mer beskriver välgörenhet än äkta gemenskap.
Välgörenhet, trots dess goda intentioner, har en paternalistisk ton, där den som ger är i en position av makt över den som tar emot. Solidaritet, å andra sidan, bygger på ömsesidighet och jämlikhet. Det handlar om att stå tillsammans och stödja varandra, inte bara genom materiella gåvor, utan genom att dela bördor, glädjeämnen och kamper.
Genom att leva enligt dessa principer av ärlighet, respekt och hjälpsamhet, och genom att förstå vikten av solidaritet, kan vi skapa ett samhälle där alla känner sig sedda och värderade. Det är i detta sammanhang av gemenskap och ömsesidighet som vi finner vårt sanna jag och upplever den djupaste meningen med livet.
För att vara en äkta humanist måste man inte bara förstå dessa värden, utan också leva dem i praktiken. Det är genom våra handlingar och vår vilja att bidra till det gemensamma bästa som vi verkligen kan förkroppsliga de ideal som vi lärde oss som barn. Detta engagemang i solidaritet och gemenskap är det som gör oss till mer än individer – det gör oss till en del av en större mänsklig familj.
När jag till slut bestämmer mig för att blocka min vän från Argentina som envisas med att pracka på mig fördelarna med att ha röstat eller stötta en egocentriker till politiker de har som president i deras land, känner jag att jag har blivit intollerant.
