Mauricio Rojas var för många exilchilenare i Sverige, och till en början, en blandning av liberalist mixat med ångrad ultravänster. En Judas i mångas ögon. Jag läste med behållning hans bok ”Ensamhetens Labyrint” och jag minns att vi diskuterade dess innehåll med mycket medgivande fraser och acceptans.
I den här mannen hade vi en chilenare som lyckats i sitt nya land, emedan många av mina landsmän hade inte förstått att vänta blicken till Sverige efter ett helt liv i exil. Varför Mauricio Rojas? Ju, han var en av de som starkast förespråkade, som chefredaktör för Timbro, ett samhälle utan statligt inblandning. Vi skulle alltså leva i ett samhälle som helt och hållet styrdes av vinstgivande företag och där staten i princip skulle bara åta sig de delarna där det inte gick att göra vinster på. Men eftersom nästan allt var möjligt att tjäna pengar på, fanns det få saker som skulle kunna vara allmänt ägda.
Han var nog en av de som ville vara först med att begrava ”den svenska modellen”, förkroppsligad i begreppet: folkhemmet. Var fanns hans inspirationskälla? I hans forna hemland Chile. Ett land som under Pinochet hade fått erfara en total avverkning av allt som staten genom årtionden fått att gro mot en välfärd baserad på rättigheter. Pinochets drag fanns i förändringen av den chilenska konstitutionen så att den kunde sluka i sig den råa verkligheten som nyliberalismen framställde.
Liberalismens minister
Nyamko Sabuni var var nog en av de som tillsammans med andra svenska högerpolitiker gratulerade glatt honom till Mauricios nominering som chilensk kulturminister. En post som han innehöll under enkom fyra dagar. Det som många här i Sverige uppfattade som en lysande karriär, uppfattades inte av chilenarna som annat än fortfarande en Judas på en post där man behövde en Jesus. Men det kanske borde ha varit oss tydligare att hans fall på den posten också var bland de första tecken på att något inte längre stod rakt och prydligt i den nyliberalistiska fasaden.
Sprickan torde ha varit oss alla att igenkänna, när etablissemanget med så stark avsky, spottade ut hans gestalt från kulturens piedestal. Fyra dagar på en post var nästan en rekord i sig själv, ingen tidigare minister hade fått lämna sin post med oförrättat ärende. Det hade alltid på något sätt stillat sig och sedan om vederbörande begått ett fel, då fått gå. Men det var annat med den här Mauricio som torde ha avslöjat för oss att allt inte stod rätt till i den chilenska högerregimen som leddes under Piñera. En president som besatt posten som president för andra gången med enkom 24% av Chiles röstberättigade bakom sig.
Den osynliga sprickan
Varför Mauricio Rojas i denna reflexion, kanske därför att han förkroppsligade, i ett koncentrat, de nyliberalistiska ideologier och för att han på ett märkligt sätt kom att göra en spricka i en chilensk högerregering som inte längre kunde hålla tätt i fråga om de problem som Chile som nyliberalistisk test zon hade börjat påvisa. Tillgång till färskvatten hade sålts till privata aktörer och de gjorde gällande marknadsresonemang på något som inte kunde betraktas som vara eller åtminstone hade svårt att bli till en vara när floder och regioner blivit kapade av företagen som hade ensamrätt till vattnet och nu vägrade att dela med sig. Avokadoplantagen slukade i sig mängder med vatten som inte längre rann i sina naturliga fåror därför att plantageägarna avlett det till egna cisterner och ödelagt hela regioner; omvandlat till öken tidigare bördiga jordar. Människorna fasades över den utvecklingen samtidig som många fick inte vardagen att gå ihop trotts flera arbeten. De hade fått tillgång till konsumtionsvarorna och med list blivit indragna i plastkorten som med sina krediter intecknade större delen av deras existens. Konsumtion kostade och det hade det chilenska folket på något sätt försökt dölja eller lotsas som. Nu var det tid att betala för de snygga möblerna och den koreanska bilen på uppfarten. Ungarnas skolgång skulle betalas och Gudskelov om någon blev sjuk för då gick karusellen sönder. Ett arbete räckte alltså inte och ungdomarna fick förlita sig till sina äldre som fostrare för föräldrarna var livegna i konsumtionssamhällets maskineri.
Den demokratiska revolutionen
Ungdomarna, ja det var alltså dem som började revolutionen den 18 oktober 2019 när regeringen upplyste om höjda kollektivtransport taxor. Det var ungdomarna, alltså barn på gymnasienivå, som började planka (hoppa över biljettmaskinerna) istället för att betala eller helt enkel improviserade protestaktioner utanför eller inne i tunnelbanestationerna. Det var de som också fick motta de första slagen av ett system som byggs upp på konfrontation och repression. Det var ungdomarna som också fick erfara hur den friheten, den som alla regeringar efter Pinochet hade pläderat för, var konstruerat. De blev kallade för ligister, brottslingar, huliganer och terrorister. Tågstationer brändes och hela tåg blev saboterade. Enorma kostnader har gått upp i rök basunerade den chilenska presidenten Piñera. Krafterna bakom protesterna förstärktes av studenter och fackföreningar som ställde sig mangrann bakom ungdomarnas aktioner. Ett krav började formuleras på avgång och på radikal förändring av den chilenska konstitutioner; ett slut på arvet från Pinochettiden. Människor välde ut på gatorna och ett central torg i huvudstaden Santiago omdöptes till ”anständighetens torg”. Där samlades studenterna och arbetarna som hade fått nog av ett system som inte försåg dem med det mest nödvändiga för en värdig existens. Kravet spetsades till och trots polisiär våld och senare även militärer på gatorna gick det inte längre att stoppa ropet på förändring. Det nyliberalistiska systemet höll på att se sitt slut. En protesterande civilingenjör menade att det tjänade inget till att leva i ett system som förvisso försåg honom med en rejäl lön samtidigt som människor på gatan svalt. Han ville inte leva med den känslan i kroppen att orättvisor var grunden till hans välstånd. Alltså grundläggande värderingar hade tagit form under föreställningen om ett samhälle som glömt bort sina demokratiska principer och inte längre ville rösta.
Folkets röst trots förtryck och folkmord
Protesterna i Santiago påvisade annat och kulminerade i en massiv protestaktion som samlade mer än en miljon människor. Något vi aldrig tidigare sett skrevs den dagen. Det fanns alltså inte längre rädslan: skjutande poliser eller brutaliteten de gav prov på, skrämde inte längre människorna. Trotts hundratals skadade som blivit av med synen när de beskjutits av polisen med hagel i huvudhöjd, just i syfte att lemlästa dem för livet, hade inte lyckats kväva ropet på förändring. Återigen stod människor på gatorna och sjöng sångerna från Allendetiden då man med demokratiska medel försökte skapa en ny välfärd för Chile. Kampen och strävan efter socialrättvisa väckte dessa sånger till liv igen och nu var ett helt samhälle i samklang med ett enda krav: ny konstitution. En ny pakt! En process som Salvador Allende (Chiles störtade president) redan femtio år innan insett var enda vägen till socialrättvisa och i intervjuer försökt förklara för europeiska intellektuella var nödvändigt för att uppnå ett humanistiskt samhälle. På gatorna i Santiago enades människor från olika politiska konstellationer och samhällsklasser; människor som hade tröttnat på att se hur politiker kohandlade om deras framtid med politikernas egen bästa som mål. Man hade sett hur de under mer än trettio år hade skott sig på rädslan om en ny militärregim om man inte gav vika för de nycker som Pinochet skrivit in i hans egen konstitution. Kohandeln hade dragit in vänsterrepresentanter som människor sett upp till som sina egna företrädare. Politikerna hade alltså inte ens bemödat sig om att analysera det senaste valets totala brist på representativitet när enkom en 25% av befolkning hade fått fram sin högerkandidat. Övrig befolkning hade struntat i politiken och gett det chilenska systemet ett finger. Det demokratiska systemet var på upphällning och inte därför att folket inte brydde sig om politik utan därför att man inte såg i systemet framtidslösningen. Föraktet gällde inte demokratin utan dem som iklädde sig dess mantel.
Pandemi och politisk manipulation kan inte stoppa sociala processer
En nödlösning kastades fram av politiska partier om en omröstning som hade som fråga ett ja eller nej till en konstituerande folksamling för omskrivning av den chilenska konstitutionen. Först alltså frågan om man ville eller inte ville ha en ny konstitution och en andra fråga om den konstitutionen skulle skrivas av folkvalda eller av en mix samling av politiker och folkvalda. Återigen en snårighet presenterad i cellofanpapper av ett politiskgäng som på något sätt ville köpa sig själv tid. Man hade nog ansett att frågan skulle stilla sig och allting skulle återgå till det normala i samhället. Människorna skulle inte längre orka protestera och ännu en revolt skulle läggas till handlingarna.
Så blev det inte. Trotts pandemin och förskjutna datum för folkomröstningen, genomdrevs först ett ja till förändring och senare en ruggande seger för en folksamling av folkvalda utan inblandning av politiker i tjänst. Höger led deras största nederlag någonsin och splittringen var ett faktum för tidigare partner och politiska konstellationer. Kohandeln gick inte att frambringa och detta insågs snabbt av politiker som levt på att upprätthålla ett korrumperat system. De sökte sig snabbt eller försökte skapa avstånd till den gamla högern som hade stött militärregimen som förtryckt och dödat tusentals människor. Det var inte längre populärt att förknippas med dess arv och snabbt blev tidigare högerpolitiker socialdemokrater eller liberaler. Utan omsvep kunde de idag medge att det systemet de själva stött i årtionden var fel och missgynnande.
Inga länder har skrivit sin egen konstitution. De har skrivits av de få
Faktum är det att det aldrig funnit en konstitution som skrivits av en folksamling såsom det nu verkade bli tal om. Valet till den folksamlingen avslöjade att flertalet valda var vanliga medborgare som på ett eller annat sätt utmärkt sig eller fört fram viktiga punkter att skrivas in i den nya konstitutionen. Det var lika många kvinnor som män som valts in och det hade vikts särskilda platser åt ursprungsbefolkningen, som fram till dagens datum inte fått annat än spott och spe av den chilenska staten. Ursprungsbefolkningen, Mapuches, hade fått större befogenheter och rättigheter av erövrarna under spanska kronan än av den chilenska staten, som enkom hade erövrat genom list och lagar deras land, språk och rättigheter.
Elisa Loncón, ursprungets moder
Den folksamlingen som konstituerades kom dessutom att välja Elisa Loncón som sin ordförande. En mapuche-kvinna, som tack vare sina kvalifikationer och doktorsexamen, vunnit representativitet inte bara bland ursprungsbefolkningen utan även bland chilenarna. Detta är alltså unikt, att en ursprungskvinna ska få vara med och stifta den nya konstitutionen. En ära som enligt henne själv bör leda till ett pluralistiskt samhälle där alla människors lika värde tillvaratas och där miljön har den plats och omsorg som krävs. Unikt på flera punkter också därför att hon inte bara är en välutbildad person, utan därför att hon som representant för sitt folk sträcker fram handen som leder mot en gemensam väg. En flash back omsluter den som minns när Nelson Mandela håller sitt installationstal och vänder revanschismen ryggen genom att peka mot ett humanistiskt samhälle. Det skulle alltså inte avkrävas skyldiga, utan man skulle be varandra om förlåtelse för de oförrätter som dittills hade begåtts. Exakt den känslan uppbringade Loncóns första tal hållet strax efter att hon blivit nominerad som ordförande.
Det som är att påminna sig i frågan om är att det aldrig förut förekommit att folket i Latinamerika fått skriva sina egna styrregler. Dessa har per definition formulerats av ett litet gäng personer i samhället som själva ansetts sig vara i stånd att kunna förstå och författa. Det som fastnade på dessa konstitutioner var ibland kopior på förslag om äganderätter som kalkerats från lobbyister på högerkanten eller från rika medborgare dikterat så att deras makt förblev oinskränkt. Det fanns ambitioner om medborgliga rättigheter men dessa förblev i de flesta fall falska förespeglingar om ett samhälle för alla eller pluralistiska ambitioner som i synnerhet gynnade invandrare européer att komma på fötter när de förlorat allt i sina ursprungsländer. Det var i dessa djungel av texter och paragrafer som det chilenska ursprungsbefolkningen förlorade gång på gång rättigheter till sin mark. Otaliga gånger hamnade deras sak i domstol som i de flesta av fallen föll till fördel för de som exproprierade deras land eller byttes mot jordplättar på otillgängliga bergsområden. Aldrig försökte man förstå varför Mapuche folket ansåg det vara omöjligt att äga ett träd eller en bit mark; man försökte inte ens beskriva ursprungsbefolkningens hållning till sin natur. En natur som de funnits i samklang under tusentals år och som de med sina liv hade försvarat mot alla inkräktare.
Det är unikt att idag ett folk stannar upp och säger att vi måste lyssna på våra ursprungsbefolkningar och låta de lära oss vad det är vi missar. Men det allra största slaget har Chiles befolkning utkämpat för rätten att skapa ett humanistiskt samhälle. Ett samhälle med en stark stat som fördelar välfärd till förmån för de krav som den nya konstitutionen skall författa. Detta i bjärt kontrast till allt vad nyliberalismen har avskytt. En stat som skall borga för att humanistiska värdegrunder åtföljs och där miljöarbeten är ett centrum.
Sannolikt att flera länder omskriver sina konstitutioner
Vi har på intet sätt sett början av denna omvälvande process som startar i Chile och redan nu förstår flera samhällen runt om i Sydamerika att det är den processen som är värt att följa. De har förstått att det kommer inte att finnas någon förändring alls om inte samhällets styrhandlingar också borgar för att detta skall ske. Jag skulle nästan kunna påstå att vi är inte ens i närheten av att se resultatet av vad som komma skall när samhällen som Brasilien, Argentina, Peru och andra megaländer förstår att resa kraven såsom Chiles befolkning har gjort. Det kanske inte ens var en revolution som krävdes utan en högerpolitiker som med sin dumhet påskyndade sönderfallet av världens första helt nyliberalistiska system.
Mauricio Rojas håller nog säkert en lågprofil och längtar tillbaka till sötebrödsdagarna då hans ord om fria marknader klingade som guldmynt i byxan på alla törstande kapitalister som släkte sina drömmar med chilenskvin. Han skriver säker på en artikel som handlar om att kapitalismen inte är besegrad utan befinner sig under omvandling, utan att riktigt förstå att det är inte kapitalet som har förändrats utan dess handbok. Han kan läsa och förstå det som skrivs, men förmår nog inte förnimma resultatet av folkets vilja som ratat prylarna till förmån för humanism. Det är inte kapitalet som försvinner utan dess ändamål. Det är väl det närmaste vi kommer ett totalt paradigmskifte.
