Jag hör alldeles för ofta ordet paradigmskifte. Ett begrepp som jag kom att bekanta mig med när min lärare i idéhistoria en dag tvingade i oss en artikel av Tomas Kuhn, för snart trettio år sedan. Det var en konfronterande och samtidigt skrämmande upplevelse att fördjupa sig i när man förstod att inget är beständigt och att allt går att ifrågasätta. Akademiska studier visade sig vara ett ständigt ifrågasättande av värden om uppfattningar som andra tidigare gjort lagar av.
Högerpolitiken viftar idag med paradigmskifte som ett sätt att markera att deras politik inte är eller ska förknippas med tidigare regeringar. Men kan man verkligen prata om paradigmskifte när vi pratar om rasism eller fascism? Är dessa irrläror inte redan beprövade och dess resultat kostat miljoner människor livet? Kan vi verkligen prata om paradigmskifte när en politisk idé om mångfald får ge vika för en stramare uppfattning om hur vi människor är funtade?
I min uppfattning av paradigm och vad Thomas Kuhn menade med paradigm är att ifrågasätta alla former av politiskideologi som grund för hur ett samhällssystem ska inrättas. Det betyder att vända sig mot mångfald eller peka på integration som ett misslyckat projekt är inget annat än ett fortsatt idisslande av samma politiska system. Man antar och godtar det politiska registret som givet för att kommunicera och istället för att ifrågasätta hela etablissemanget, där även de själva är inkluderade, fortsätter man att använda sig av samma ordspråk och värde. Detta därför att man uppfinner inte eller gör upp med ett politiskt system. Man förklarar enkom det föregående regeringens politik som avslutat men man fortsätter att omge sig med samma departement, politiska strukturer och allt annat som fungerade innan. Man gör inte alltså om sig själva till att fungera utifrån helt nya förutsättningar och river upp Sveriges rikes lag för att anpassa dess text till ett system som inte går att förknippa med tidigare styrmodeller.
Det är därför som det går så bra att använda samma irrläror som moderna och putsa dem så att de verkar som nya, men de är inte det. Nazisterna under hela första halvan av 1900-talet hävdade att de stod för det nya, för något som inte tidigare varit möjligt. Man använde sig av begreppet socialism för att förklara att de var ett politiskt alternativ för alla de som älskade sitt foster land. Åtstramningarna sågs inte som felaktiga utan som nödvändiga, man förstod att paketera om begrepp som allmänt uppfattats som positiv, socialism förstods av många som positivt. Men man hade som motiv helt andra syften än de som begreppet egentligen innefattade.
Detsamma kan man säga att dagens fascister har lyckats med. Integration som begrepp hade ett positivt syfte. Ett innebörd om respekt och lika rätt. Alltså en mening om att vi alla skulle utgå från en delaktighet utifrån de förutsättningarna som livet gett oss, dvs. socialt, ekonomiskt, kulturellt och inte minst etniskt eller religion. Det var principer som skulle respekteras och tas med i beräkningen för framväxten av ett gemensamt samhälle. I begreppet integration fanns respekten för att människor som kommit till vårt land som vuxna var inte tvingade att prata perfekt svenska för att bli inkluderade på arbetsmarknaden. Den erfarenheten hade man redan gjort under efterkrigsåren när italienare fick gå direkt från bussen, som tagit de hit, in i fabriken på ASEA i Västerås. Då fanns det inga språkliga barriärer. Det som räknades var din kunskap och produktivitetsförmåga.
Integration som samhällsbegrepp grundade sig alltså på var och allas förmåga till delaktighet och politiken skulle vaka och skydda intresset till delaktighet. Det var det goda demokratiska konceptet.
Men ett koncept som attackerades gång på gång av dem som ansåg att ett sådant vinnande politisk koncept kunde leda till att återigen stärka massorna till en farlig medvetenhet. En medvetenhet som kunde handla om alla människors lika värde. Ett sådant koncept fick inte finnas om det skulle finnas plats för en höger som hela tiden såg sina vinster utsatta för de kollektiva skatterna. Den starka staten med god ekonomi var alltså ett problem. Hotbilder var ett behövligt ingrediens för att ta sönder kollektiva värden. Individualismen och frihetsretorik som på ett avgörande sätt ingrepp i att våra rättigheter var hotade, blev en mer än trettioårs återkommande diagnos på vårt samhälle från högern. Det har inte funnits på de senaste trettio åren ett valår som inte har angripit integration, migration, invandrare som ett misslyckande för vårt svenska samhälle. Inte under de senaste decennier har ett parti talat om vilka vinster migrationen har gett det här landet. Aldrig har man lyft fram ett ekonomiskt perspektiv som startar från det att individen födds fram till den dag den vandrar in i Sverige. Det är som att människor börjar kosta från den dag de träder in i vårt land. Aldrig har man bemödat sig om att återge en korrekt bild av vad människor egentligen kostar för ursprungsländer att föda och utbilda till självgående medmänniskor. Det är som om hela världen vore en nolla fram till den dag migranterna dyker upp i vårt samhälle och kommunen tvingas ta fram en studieplan eller boende åt den nyanlände. Detta är självfallet ett medvetet agerande från etablissemanget. Vi ska inte se migration som en vinst utan som en förlust. Men på samma sätt som vi aldrig ser våra egna barn som en ekonomisk förlust för våra privata ekonomi, så lär vi oss att aldrig se migration som en vinst för vårt land. Det är en medveten förvridning, även om den är felaktigt.
Paradigmet kan uppstå i egna system och uppfattningar vara medveten förvridna men det behöver aldrig vara tal om skifte utan om förläggning eller omdaningar. Språket vi talar genomgår ständiga förändringar men det är aldrig fråga om skifte så att vi inte längre kan förstå vad som är skrivet. Vi är bakbundna till ett kronocentriskt samtid som levererar sina sanningar utifrån sin egen plattform mot framtid och dåtid, men med vetskapen om att det konceptuella förändras beroende på vilken samtid som råder, förstår vi att läsa mellan raderna när vi skådar en politisk text från sjuttiotalet eller en slogan från Trump-trupperna i USA. Vi tvingas sätta på oss de glasögonen som ger oss rätt tolkning. Det är ändå inte ett paradigmskifte utan en utveckling inom en och samma paradigm.
Det man ändå kan ge rätt i betraktelsen av den högerpolitik som idag bedrivs i Sverige är att det handlar om ett paradigm, eftersom den drar sig mot ett område som tidigare betraktats som fascism och nazism, men som i omskrivningen presenteras som om det handlade om en ”naturlig” process för samhället när man har testat och ”misslyckats” med mångfald och integration. Problemet är att i de tidigare erfarenheterna av detta paradigm kastades samhället i förödande processer som ledde till miljoners undergång. Det är en känd faktor som vi inte behöver åter påvisa. Vi vet att det dör miljoner människor i världen på grund av hunger och naturkatastrofer. Tusentals flyktingar drunknar i sina försök att nå Europas kuster. Vi vet detta. Det som har hänt är att vi också har accepterat att det är så.
Vårt problem uppstår när detta händer oss nästdörr. När en granne anger en annan för att den förste misstänker den andra, som inte är svensk, för något man kanske borde kolla upp. Det är inte längre fakta utan fördomar som blir lagliga. Det är inte paradigmskifte vi pratar om utan ett djävulskt beteende som släpper loss det värsta inom oss människor. Det är dessa beteenden som får folkmassan att attackera Capitolium i tron att de gör något rätt; det är dessa beteenden som pogromerna i Spanien på 1500-talet förintade och förvissade tusentals sefardiska judar från Andalusien; det är dessa beteenden som etniskrensade Banja Luka från muslimska bosnier under Bosnienkriget. Det är alltså inte ett paradigmskifte utan en återupprepning av liknande och beprövade metoder.
Det behöver dock hamras och spikas i det kollektiva medvetande om att det är dåliga tider vi lever i; misär och ekonomisk obalans väntar oss etc. Den liberale partiledaren, Johan Pehrson, uttryckte att ”det gäller att stoppa massmördande på våra gator!”. Alltså lever vi i ett kaos som de (politikerna) kommer att återställa ordningen på och vår samhälle kommer under deras försörj att bli ordning och reda. Naturligvist handlar detta inget annat än om ”the shock doctrine” och inte om paradigm. Ett sätt att i hotbilder styra och ställa genom skapande av en gemensam rädsla. En metod som tillämpats kontinuerligt av högerpopulistiska och hederliga höger politiker över hela världen, men som återigen inget har med paradigmskifte att göra.
Vad vi får istället av högerpopulismen är en klädnypa att hänga våra smutsigaste farhågor på en tvättlina, som aldrig någonsin har tvättat mänskligheten från sin skuld. En skuld som ökas ständigt på för varje gång vi ljuger om att vi aldrig, aldrig kommer att stödja fascistiska eller nazistiska irrläror.
