Glömskan

Jag strök tandkrämen över tandborsten och i nästa ögonblicken visste jag inte längre varför jag var tvungen att stoppa den i munnen. Bryggan mellan agerandet och i nästa steg det logiska i att stoppa borsten i munnen fattades.

Jag kände tandkrämens myntsmak i munnen men på ett märkligt sätt fanns inte där själva meningen med vad det var jag höll på med. Borsten rörde sig i munnen mot ena sidan först och sedan mot den andra. Jag hann inte uppmärksamma varför jag reflekterade över detta när jag samtidigt tittade på mig själv i spegeln. Det kändes som att jag betraktade en främling som tittade på en man som höll på med sin munhygien. Orden infann sig inte, bara känslan. Ett svart håll som istället för att minska bara växte oproportionerligt stort under några korta sekunder.

De första gångerna var jag mest förvånad över att jag inte kunde koppla ihop var jag befann mig, vad jag gjorde där; om jag var på väg till eller från mitt hem. Jag blev bara förundrad över att den vägen jag gjort i så många år, inte längre var samma väg utan något jag färdades mot okänd ort. Första gången det hände stannade jag och ställde bilen i en parkeringsficka för att i lugn och ro försöka komma på vart jag var på väg, om det var hem eller någon annanstans. Det slutade med att jag ringde min fru och frågade: hej älskling vet du vart jag är på väg? Hon hade bara skrattat och undrat vad det var för skämt jag höll på med. Men jag hade helt enkelt återkommit och bett henne tala om för mig vart. Hon hade då sagt att självklart är du på väg hem. Du har varit i Stockholm och arbetat under hela dagen. Jag lyfte upp blicken mot vägen och trotts hennes information kunde jag inte förmå mig avgöra var i sträckan jag befann mig i. Jag blinkade ut och kom upp på vägen igen och så kom jag fram till järnvägsövergången som jag kände igen. Sedan dess är den sträckan något av en upplevelse jag har svårt att definiera. 

Min son stod och tittade på mig och undrade om jag inte skulle sätta på mig byxorna innan vi åkte till hans fotbollsträning. Jag tittade på mina bara ben och svarade att jag inte hittade mina byxor. Du har dem i handen pappa hade han svarat.

Jag förstod det inte. Inte från början men under de sista veckorna började jag föra anteckningar över hur många gånger jag hade episoder att lista upp. De blev så många att jag började skriva detta istället. Som en påminnelse för mig själv om att något inte stod rätt till. Med ens kom jag också att tänka på en bok av Gabriel García Marquéz och Hundra år av Ensamhet, när hela byn börjar glömma vad saker är till för och tvingas skriva på små lappar att kossor ger mjölk som är bra att ha i kaffet, bland mycket annat. Och att kaffet är något man dricker tillsammans med sin familj eller vänner. Folk undrade vad som stod på kossorna och vem som skrivit en lapp där det stod något om mjölk och vad betydde kaffe? 

Jag insåg att något var i antågande och att jag med all säkerhet inte längre skulle ens komma ihåg varför jag skrev allt detta. 

Jag gick in i en depression som jag hade svårt att förklara för mina nära och kära. Jag förmådde mig inte på något sätt tala om för dem vad jag led av eller snarare vad jag trodde att jag led av. Jag försökte på alla sätt inte dra uppmärksamheten till mig och började göra mig lustig över mig själv inför min familj, samtidigt som jag försökte komma på mig själv görandes saker som jag uppfattade som ekivoka. Jag ville inte kontakta någon läkare eller terapeut annat än för den depression jag led av och kanske en utskrivning av lyckopiller. 

De hjälpte i början. Jag hamnade som i en eufori och de fick mig att glömma mina minnesproblem. Med ens var jag en bättre version av mig, någon jag alltid velat vara och som nu infann sig. Jag visste att jag hade den där roliga typen inom mig, tänkte jag. Det var inte förrän min chef ringde mig och undrade var jag befann mig som det stod alldeles klar för alla andra att jag hade varit borta från arbetet, låst in mig i mitt arbetsrum, inte hört att min fru talat om för mig saker jag skulle göra men som om jag tappat den där to do listan, hade jag per automatik gått ner till källaren och gömt mig inför allt och alla. Medicinen hade tappat sin verkan.

Jag brukade gömma mig i källaren till vårt hus uppe i Valparaisos bergen. Ett trähus som hotades blåsa iväg så snart vinterstormarna ansatte det med sitt Humboldtkyla. Södervindarna var kalla och förrädiska, fiskarna och deras båtar viste mer än några att det kunde kosta liv att ge sig ut och fiska under dessa förödande stormar. Jag sökte mig till min pappas verkstad som han installerat under vårt terrasshus. Man skulle kunna säga att det var en våning till, men den blev aldrig färdig, som så mycket annat i våra liv. Där ville jag gömma mig från skola och från allt plikt jag kunde tänka ansatte mig. Det var alltså inget riktigt gömställe, men en plats där jag fick vara ifred. Där kurrade jag ihop och lyssnade till vindens visslande mellan springorna. Det var dessa ljud som framkallade en otrolig längtan efter ett täcke och en varm kopp te. Ibland saknade jag min fasters varma hand över mitt hår och en liten viskande sång, något som oftast hade fått mig att somna. Men där i det gömstället var sången och hennes hand långt ifrån och jag kunde sällan känna annat än längtan efter ett täcke, för det visste att jag kunde få. Det var nog där jag lärde mig att man inte skulle längta efter något man inte kunde förverkliga. Längtan var förresten ett ord som då inte fanns i mig. Det fick jag lära mig lång tid efteråt, när exilen ansatte själen och sorgen övermannade tankarna med sina dåliga föreställningar om en existens jag inte var berättigad att leva, när så många andra hade fått sätta livet till. Jag blev då en priviligierad själ. En människa som fått asyl i ett europeiskt land, emedan så många andra fortsatt att drunkna i Medelhavet i sina försök att nå en säker strand eller så många av mina landsmän som gick under i tortyr och hemskheter man inte ens kunde föreställa sig att en annan människa kan göra mot sina fränder. Inte ens de värsta djuren plågar sina byten såsom människornas vanvett kunde göra. Minnet av gömstället förförde mig om en barndom jag sökte men jag inte längre kunde få tillbaka, för den var redan förstörd. Tiden hade sett till att sudda eller lägga till bitar jag inte förmådde mig förstå på annat sätt än såsom jag nu beskriver dem.

Jag hade återvänt som vuxen till den platsen, men inte hittat huset. Bara mammas rosenbuskar som hade förvildats och bildat en rödmur av doftande blommor vars taggar försvarade det som fanns kvar där. Grannar och andra hade sett till att montera ner för eget bruk allt av värdet. De hade sett till att uppfinna en historia om att vi mördats av regimen och slängts i havet som alla de andra, som de visste hade hamnat där. Det var på något sätt enklare att plundra vårt hus om man hade döden som förevändning. Jag hade stått i det enda som avslöjade att vi hade tillhört den där platsen, en blå trappa som pappa byggt med mycket omsorg och stolthet. Det var den enda trappan i hela kvarter, kanske hela Valparaiso, som var blått som Stilla Havet. Jag hade stått där i ansatsen och konstaterat att av min historia på den platsen fanns inget annat än minnen bakom min panna. 

Dessa minnen höll nu på att blandas med en dimmig desperation över att jag inte längre kunde minnas vilken dag jag levde i eller vem den kvinnan som envisades med att pussa mig var. Förvisso tyckte jag att hon var mycket trevlig och vacker. Hon sade varje gång: jag är din hustru. Och jag skamsen var tvungen att be om ursäkt för något jag inte visste var sann eller påhitt. Det stressade mig att inte förmå mig förstå att de barnen som besökte mig under de där dagarna också kallade mig för lilla morfar. Jag älskade dem när de sade dessa ord, men jag hade på något sätt ingen riktig länk till dem. Däremot så mindes jag som om det varit för en stund sedan när min mor bett mig gå iväg och handla färskt bröd till frukost på lördagarna. Jag kände till och med de runda små brödens älskade doft. Jag förstod att jag på något sätt hade börjat leva i det förflutna mer än i min samtid. Den fanns liksom inte eller den betydde inte lika mycket. Jag bara gled in och ut i dagarna och tog mig fram mellan åren som om det enda som var viktigt för mig var att mina minnen från barndomen och tonåren var de viktigaste episoderna i mitt liv. 

Jag låg länge och tittade på en burk som låg på mitt skrivbord. Det stod ett namn där. Jag kunde läsa men inte förstå vad det betydde. Ett namn på en person och överst namnet på medicinen. Jag undrade länge om jag var hemma hos någon vän eller om jag blivit glömd där. En enorm säng och ytterligare en kudde bredvid den jag använde. Dofterna kändes bekanta men jag tittade på burken utan att röra mig och förgäves försökte jag lösa gåtan. Instinktivt kände jag att det borde vara världens enklaste problem jag stod inför där på sidan och vänd mot nattduksbordet. Men något hindrade mig från att förstå sammanhanget jag var satt i. En säng, var det morgon, var det kväll.

Den vackra kvinnan som säger att hon är min fru kom in i rummet med en kopp kaffe och en bunt tabletter. Hon hälsade mig god dag och sträckte fram bunten med alla medicinerna. Jag sträckte fram handen och hon gav mig ett glas vatten att svälja dem med. Jag tackade henne och log vänlig. Hon tittade på mig och smekte mitt huvud med sin hand, en rysning sköljde mig och med ens var jag i armarna på min vackra faster.