Vi lever i en tid där principer allt oftare ställs på undantag och där moraliska narrativ inte längre begränsar makt, utan möjliggör den. I denna förskjutning har språket blivit ett strategiskt verktyg: inte för att förstå världen, utan för att ordna den efter intressen. USA:s agerande mot Venezuela under Donald Trump måste förstås i detta ljus – inte som en enskild utrikespolitisk linje, utan som ett försök att etablera ett nytt globalt prejudikat.
Det centrala greppet i detta narrativ är kriminaliseringen av politiken. Venezuelas ledarskap reduceras inte till politiska aktörer, hur omstridda de än är, utan omdefinieras till brottslingar. Därmed upphör diplomati, medling och internationell rätt att fungera som relevanta verktyg. Man förhandlar inte med kriminella – man griper dem. Detta är inte rättsstatens seger, utan undantagstillståndets internationalisering.
Samtidigt mobiliseras demokratin som retoriskt vapen. USA framställer sitt agerande som ett försvar av mänskliga rättigheter, trots att samma principer rutinmässigt relativiseras när strategiska intressen kräver det. Moral framträder här inte som universell norm, utan som selektiv resurs. Den används för att legitimera makt, inte för att begränsa den.
I detta sammanhang får Nobels fredspris till den venezuelanska oppositionspolitikern María Corina Machado en avgörande betydelse. Priset kan inte förstås som en oskyldig eller isolerad handling. Det delas ut mitt i ett aktivt konfliktförlopp, där fredliga regionala initiativ från Latinamerika – Mexiko, Brasilien, Colombia och andra – systematiskt har åsidosatts. Machado har konsekvent avvisat förhandlingar, legitimerat yttre påtryckningar och sanktioner och förespråkat en konfrontativ väg till makt. Att i detta läge tilldela henne fredspriset är därför inte ett neutralt erkännande av fredsarbete, utan ett moraliskt ställningstagande.
Konsekvensen av detta ställningstagande är att USA i praktiken ges carte blanche. Inte i juridisk mening, utan i moralisk. När en internationellt erkänd fredsinstitution pekar ut vem som representerar ”fred” och ”demokrati”, reduceras alla alternativa lösningar till hinder. Eskalation kan därefter framställas som nödvändighet snarare än val. Ansvar för våldet förskjuts från den som handlar till den som vägrar underordna sig den utpekade ordningen.
Här blir ett ofta förtiget faktum avgörande: Venezuela är ingen krigsmakt i regionen. Landet har inte angripit sina grannar, inte hotat dem militärt och inte bedrivit expansionistisk politik. Ändå behandlas det som ett legitimt mål för maximal press – sanktioner, destabilisering och hot om militär intervention. Kontrasten mot USA:s globala historia av militära ingripanden är slående. Där USA har verkat militärt – från Vietnam till Irak, från Afghanistan till Libyen – har följderna varit långvarig instabilitet, samhällelig förödelse och sönderfall.
Att Venezuela trots detta placeras på ”fel sida av freden” visar hur djupt den moraliska domen redan är fastställd. När domen väl är avkunnad spelar fakta på marken allt mindre roll. Landet blir ett undantag – och varje accepterat undantag blir ett prejudikat.
Detta avslöjar också den strategiska blindheten i den amerikanska linjen. Den bolivarianska revolutionen är inte en person. Den är en rörelse, en historisk erfarenhet och en militär–civil struktur. Att tro att den kan neutraliseras genom att kriminalisera eller avlägsna en ledargestalt är historiskt naivt. Erfarenheterna från Vietnam och Centralamerika visar att sådana rörelser inte försvinner. De omvandlas, drar sig undan, byter form och återkommer.
Det mest omoraliska i detta narrativ är därför inte hotet om våld i sig, utan normaliseringen av det. När fredens språk används för att legitimera konfrontation, när moraliska institutioner ger stormakter frikort och när internationell rätt reduceras till dekor, då förskjuts gränsen för vad världen accepterar.
Det som i dag riktas mot Venezuela kan i morgon riktas mot andra. Ett internationellt system som tillåter att fred används som mandat för maktpolitik rör sig inte mot stabilitet, utan mot ett permanent undantagstillstånd – där den starkes rätt åter blir världens yttersta princip.
