Föreställning

Var är löven, kanske är de vita tungor som rullar in?
Vi blev inte vänner den här gången, kanske är du inte längre min vän?
Sakta svämmar du över längtan och saltet smaksätter nostalgin.
Jag har varit i dig och blivit en del av ditt allt, en del av alla dem som
betalar för andras rätt att vara på denna sidan om lyckan.

Vinden putsar sanden och kammar om dig gång på gång
I avståndet varnar lanternorna i svagt ljus om en osynlig hand
inom mig växer djupet av ditt botten och i mitt glas en sista droppe
avslöjar mig inför vännerna om mitt frånvaro. Jag såg vänskap där
det inte fanns annat än falsk guld att värna om. Idag finns inget annat
än en bitter smak av de frukterna som det trädet gav oss att äta.

Återigen varnar du mig om faran att se längre bort men inte botten.
Jag växte intill dig och orden från min mor kom alltid med vinden.
Rädsla för dig och din eviga sång, misstro till linjen som delar himlen
och dig i avståndet. Misstro till molnen som dina andetag kastade
över oss, misstro till vinden som ditt raseri om höstarna hostade fram.

Inget har jag lärt, till dig återvänder jag naken, såsom du än mig vill ha
här är alltid jag. Från dig får jag höjden till min sång, du som alltid tystar
min endaste röst. Jag förlorar hos dig allt jag äger och allt jag saknar, inget
låter du mig behålla, ändå är jag här för att få tröst och i mitt ansikte
få i salt målat en pajas som fortfarande tror att älvorna flydde in till dig.

(5 april 2018)