Det är nu mer än tjugo år sedan jag skrev ett körverk för blandad kör och en mindre ensemble. Ett arbete som kostade mig då mer än jag kunde förutspå. Det var tungrot och full med aha-upplevelser, där jag fick erfara ifrågasättanden som i de flesta fall berodde på helt andra saker än de musikaliska.
[one-half-first]
I
Välkomna vänner att höra
på sånger som handlar om flykt
om sorger som sällan är dikt.
En klaga som hotar förgöra
glädjen vi borde framföra.
Jag ber inte om pengar,
min sång och mina strängar
handlar om världen på vandring;
Hur du och jag blir till flykting,
och mötet som allting förändrar.
[/one-half-first][one-half]
II
Sedan urminnes tider
har människan sökt överleva
farsot, hunger och uppleva
världen undan de strider
som ödelägger och river.
Sällan lämnas ett land
för att söka en okänd strand.
Flykten är sällan en saga
om lycka och framgång, fråga!
Min sång sträcker ut dig en hand.
(Första och andra reciterade versen i första sången)
Kantat, i den bemärkelse som jag hade fått möta i början av sjuttiotalet som tolvåring, hade inget med religion att göra. Jag mötte en sångform blandad med texter som förklarade och förtydligade skeenden i samhället. Det fanns ett behov i Chile att återuppväcka en historia som samhället förtigit om och som det inte fanns andra referenser än bara folksägen. Men många mindes och hade en berättelse inombords att väcka.
Kantat omvandlades till ett sätt att framföra; en angelägenhet att höra något som inte tidigare gjorts inom den chilenska folkmusiken. Till sin uppsättning räknade den chilenska kantaten till sig folkinstrument från norra folkmusiken, med den tio strängade charango och panflöljter, och från de centrala delarna gitarren. I versformen använde man sig av décima, som var en spansk 16-tal metrisk form av flätad rim, på tio rader, därav ordet décima som betyder tiotal.
Jag såg behovet av att skapa en resonans i den svenska musiklivet som återgav min upplevelse av att komma till Sverige och i synnerhet till Dalarna, där rytmer och danser blandade sig med tolkningar som varierade på bara kilometers avstånd eller bakom nästa kulle, där spelades och dansades annorlunda. Det var detta som fångade mig. I Dalarna visste man vad variation var och hade respekt för dessa olika tolkningar av en och samma dans och musik.
I Binsjö och i Finnbacka sammanstrålade år efter år samma musiker som återgav musik de lärt sig på gehör av andra, oftast äldre folkmusiker. Det var där jag upptäckte att mina takter också passade in i det jag hörde och kände. Vi var inte långt ifrån varandra. Vi tolkade samma tretakt olika, men betonade den på samma sätt. Hela Latinamerika var uppburen musikaliskt av tretakt, polkor och polketter.
Jag hade en berättelse att återge som jag trodde var viktig att framföra och det var ett vittnesbörd om en resa in i det svenska utan att förlora mitt eget ursprung. Det fanns en mening att utforma och det var då som Kantaten för en Främling tog form.
Uruppförande skedde i början av nittiotalet på Dalarnas Museum. Falu Fredskör hade åtagit sig uppdraget att instudera och lära in verket. Ibland tycktes det oss alla som ett omöjligt uppdrag, fylld av frågetecken och intressen som inte alltid gick lika spikrakt såsom jag hade önskat. Allt trasslade till sig tycktes det som och svårigheterna hopade sig framför mig. Jag tvingade mig att fortsätta och i repetition efter repetition återge vad min mening varit musikaliskt och litterärt. Det senare mera en ambition än ett faktisk kunskap i mig. Jag skrev ur det jag kunde och försökte få min dåvarande partner att förstå det som kanske inte gick att förstå.
Hursomhelst blev det en dag fastställt som uruppförande, mina musikervänner fanns i Stockholm och några togs sig ann uppdraget att hjälpa en ivrig chilenare i djupet av Dalarna med ett uppdrag som de snappade upp snabbare än jag själv föreställt mig. Vi bildade ett band som fick ihop musiken.
Uruppförande av Kantaten för en Främling blev ett fantastisk succé. Recensionerna var positiva och beskrev verket som unikt och värt att vidare spelas på flera ställen. Men fram till den dagen hade jag stått själv med arrangemanget; skrivit programmet, gjort upp med några musiker som ville ha betalt; blivit refuserad av Falu kammarkör och några ledare där; fått kämpa med ett inre motstånd i den kör som trotts allt förbundit sig att framföra verket; blivit nedrigt av rasister som hade fått höra att jag skulle göra något som de förstod som dåligt och inte minst. Relationen till min dåvarande parter och fru, hade krackelerat totalt. Ja, jag var inte längre den jag tidigare varit. Jag började förstå saker när naivitetens skal blivit hackad så många gånger av de som ville komma åt mig eller jag. Jag som inte förstod att en kris tornade upp sig i min inre horisont och jag förstod inte att tolka vad som skedde. Jag måste ha varit en hemsk person att umgås med.
Nu tjugo år efteråt tog jag upp texten och musiken, återigen fanns det något som påkallade uppmärksamheten. Flera rader i mina texter talade om båtflyktningar och om invandrarskap, men jag hade då inte förmått göra en djupare analys av lyriken i musiken och mest fokuserat på att det skulle falla rätt i mun och ton. Nu, tjugo år efteråt och med två masterutbildningar varav en i litteraturvetenskap, kändes uppdraget som inget annat än självklar. Jag började med att digitalisera allt material jag kom åt. Det visade sig att mycket av det jag hade tänkt säga och sjunga fanns inte nedtecknad utan utgjorde en fantasi bakom min panna. Det var något jag hade upplevt bara, inte konkretiserat. Jag började med att skriva om texterna. Idag fanns det ett tema som i än högre grad behövdes det skapa en röst till. Jag tittade i massmedia och bläddrade mig bakåt i år och månader utan att finna en enda positiv röst och vår existens i Sverige. Allt var bara elände och vi invandrare var inget annat än en belastande klump. Politiken tjatade om pengar och åtgärder och i massmedia tjatades om brott och marginalisering.
Jag kände det som oerhörd angeläget att ta vässa pennan igen och sammanfoga en röst som individualiserade en upplevelse. Vi är många men var och en är en människa, en person med egna upplevelser och med egna känslor. En historia bland många som påminner om varandra, men som inte går att klumpa till en enda slutsats.
Jag behöll den ursprungliga strukturen och sångernas melodier, men gav texterna en ny innebörd och skrev helt nya verser. Den här gången i den formen såsom jag lärt mig att höra dem i min barndom: på vers.
Frågan var om det gick att göra det i versmåttet Décima. Jag försökte tills en natt började dessa nya rader att flöde på ett naturligt sätt i mig. Jag hörde från vänner i den spanska världen om att Décima som versmått bara har funnits på spanskan och att ingen någonsin försökt sig på att göra detta på andra språk. Jag bad några vänner läsa de nya verser och de blev förvånade att det gick att göra. Jag vet inte om jag har gjort ett bidrag men klart känns det som att det viktiga är att budskapet som Kantaten för en Främling har, får komma fram.
