Det är nu ganska många år sedan jag skrev om ämnet Invandrarförfattare. Ett ämne som berörde mig utifrån flera olika aspekter, men som framförallt handlade om människor som kommit till Sverige och som utövade yrket författare långt innan detta varit en epitet i den svenska vokabulär.
Jag intervjuade ett antal författare och poeter från Chile, Argentina och Uruguay som hamnat i Stockholm som flyktingar och som utifrån ett påtvingat perspektiv försökte nå nya förståelsehorisonter i för sina existenser men framförallt för sökte de överlevnad i en intellektuell miljö som verkade se de först utifrån en social epitet snarare än från ett kulturellt tillstånd. De var poeter och författare som på intet sätt kände igen sig i resonemanget de påtvingades in i.
Jag gjorde min studie utifrån ett litterärt perspektiv och i synnerhet något som mera verkade vara ett svenskt företeelse. Det hade funnits länge ett begrepp inom den svenska litteraturen som man också verkade vara stolt över. Arbetarförfattare skulle utgöra människor som var autodidakter, vars sociala bakgrund egentligen inte angav de annat än att de skulle förbli vid sin läst, men de blev författare. De skrev om sina egna livsvillkor och framställde ett nytt Sverige som växte ur arbetarnas perspektiv. En process som i mångt och mycket sammanföll med många goda sociala förändringar i det svenska samhället. En arbetarrörelse som växte sig stark och som angav riktlinjerna för vart man ville i framtiden. Socialdemokratin konkretiserade och klädde i politik den drömmen. Arbetarförfattarna blev på något sätt fanbärare av en process som de gärna ville identifiera sig med. Detta var inte fallet med de poeter och författare som jag intervjuade. Det ville inte kännas vid att de var duktiga invandrare som också skrev och formulerade sig intellektuellt. Det var som ett skymf att framställa dem som invandrare och i andra led som författare.
Till en början förstod jag inte riktigt varför detta motstånd till epiteten, men senare förstod jag att man ansåg sig vara inlåsta i ett glasmonter som inte tillät de andra ämnen i sitt konstnärskap än de som epiteten på något dolt sätt trasserade. Man skulle alltså skriva om och ur sitt invandrartillstånd, där teman varierade beroende på vad tillståndet producerade. Den duktiga invandraren som kommit till Sverige och lärt sig att skriva och formulerade sig, var en bild som felaktigt angav det konstnärliga i att kunna framställa sig litterärt och andra konstnärliga uttryck. Man hade känt av en stark välgörenhetsperspektiv i själva förhållningen till deras konstnärskap och att man lutade med huvudet för varje gång de reciterade eller publicerade sina texter. Vad som stod i dem böcker som framställdes eller vad teman handlade om, var det ett försumbart skara etablerade intellektuella som brydde sig om. Det fanns inget gehör om det inte rent handlade om att besjunga sin exil och beskriva sitt tillstånd utifrån ett invandrarperspektiv, där tacksamheten för att ha fått asyl i Sverige var ett bör i temat. Jag mötte många exempel på författare som mer eller mindre gett upp ambitionerna att fortsätta skriva på grund av en dold hand som tystade deras litterära röster. Andra gav helt enkelt upp det svenska samhället och insåg att de skulle gå under för den omhuldande politik, som genom bidrag på bidrag gav de möjligheter att fortsätta vara invandrarförfattare.
Den franska sociologen Pierre Bourdieu beskrev intresseområden som ett fält där det ständigt pågick en strid om makten eller rätten till samexistens, men där du blev tvungen att acceptera spelets regler för att också kunna vara en del av det. Så kunde man beskriva det litterära fältet i Sverige mellan sjuttio och även en stor del av nittiotalet, emedan det fanns författare som fick skriva om vad som det anbelangade dem, så fanns det andra som inte fick det därför att de sociala epiteten styrde deras teman. Kampen om fältet skapade habitus, beteenden, som skulle kännas igen och legitimeras av andra inom samma fält, på så sätt kunde du leva som författare om du först var beredd att bli etiketterad som en invandrare från Chile som skrev. Jag ringde en känd och etablerad författare på initiativ av Sun Axelsson som hade blivit engagerat i mitt arbete. Jag hade kommit i kontakt med henne genom vänner på Stockholms universitet som jag berättat om min forskning. Hon bjöd mig hem till sig och hon förstod på en gång mitt ärende och hur viktigt det var att få kunskap om hur det egentligen förhölls sig. Jag ringde författaren som Sun get mig telefonnumret till. Strax efter att jag berättat mitt ärende blev han mer eller mindre arg på mig och på hur jag utnyttjade min underbara tid med att uppfinna det som inte fanns. Han var också emot, såsom mina latinamerikanska vänner, emot begreppet eftersom det stigmatiserade. Jag undrade om han inte ville säga detta på en bandad intervju, men han vägrade och bad mig göra något nyttigare istället. Jag stod länge med telefonen i handen och ville återigen ringa upp honom. När jag berättade för Sun om resultatet av mina ansträngningar med den kända författaren från utlandet, talade hon om för mig hur mycket hon hade hjälpt honom att etablera sig. Det var hon som hade presenterat honom för andra författare så att han kunde få förankring i ”fältet”. Vi gav upp intervjuförsöken och istället inriktade jag mig på att läsa hans böcker. I alla hans böcker förekom invandraren från hans eget hemland och i alla teman återkom den duktige och präktige invandraren som gjorde rätt för sig i sitt nya land. Arbetarförfattarna hade i likhet med den duktige invandraren också en stereotyp som hette arbetare och som kämpade i en vardag fylld av orättvisor och där villkoren för existensen var enormt hårda.
Jag presenterade mina resultat i en C- och D-uppsats vid Stockholms universitet, utan att egentligen förstå själva problemet eller kunna tydliggöra för vad det var som höll på att hända eller hände i det litterära Sverige. Arbetarförfattarna hade för länge sedan klingat ut och deras tema var mer eller mindre museiföremål. Det var inte många som längre läste dem, om man inte som jag hade en anledning att rota i deras litterära alster. Jag vände mig då till Christina Garbergs-Gunn på ett av Sveriges absolut största bibliotek med arbetarlitteratur. Hon arbetade som bibliotekarie på Brunnsviks Folkhögskolan i Ludvika. Hon var insatt i frågorna om hur arbetarförfattarna kämpat för en existens och på något sätt kändes det som att vi hade ett liknande intresse i att reda ut vad som hände med invandrarförfattarna. Arbetarförfattarna hade också kämpat i ett fält som stigmatiserade, som såg ner på dessa författare med arbetarbakgrund som också kallades för autodidakter, alltså självlärda, som om man ändå inte behövde ha en stor del av fallenhet för yrket som författare. Christina visade mig manuskript och i långa samtal satte hon mig på spåret om Författarnas Bokmaskin. Ett kollektiv av författare och förläggare som bildat en förening som också åtnjöt en erkänn plats i det litterära fältet. Jag visste inte heller här vad jag letade efter när jag fick tillgång till deras arkiv, där jag kom att tillbringa många långa timmar letandes efter ett ljus som kunde vägleda mig. Jag fann att en rad latinamerikanska författare fått små summor pengar att arbeta på ett manuskript eller färdigställa en egen producerad bok. Där fann jag fragment eller hela kapitel till manuskript som senare kom att bli riktiga böcker. En del av dem kom också att bli världskända böcker, men då hade också deras författare kanske insett att Sveriges litterära värld hade horisonter som dränkte dem som inte lystrade till stigmat. De lämnade Sverige för att finna gehör för deras författarskap i Spanien, Tyskland, Frankrike etc. Europa lyssnade men inte Sverige.
Det är nu några år sedan man lade ner arbetarnas folkhögskolan utan att någon arbetarrörelse brydde sig om att försvara sitt eget arv. Emedan kungars statyer och institutioner blir samhällets ansvar att vörda och utveckla, blev arbetarnas eget arv ingens vidkommande. Då fanns det inga pengar eller så kallad intresse att försvara det arv som Christina kämpat för. Arbetarnas bibliotek stod och ruttnade i några containrar i Gävles hamn, för att ingen iddes säga detta är mitt ansvar. Över femtiotusen exemplar, en del unika böcker, tinade bort från arbetarnas gemensamma minne för alltid.
Det kanske var just detta som var själva vinsten i kampen om fältet. Bli rumsren och få sätta sig på en stol med ett nummer på ryggen och för alltid bli ihågkommen som medlem i det riktiga litterära världen. Långt ifrån de stora ideologier och långt ifrån de stora moraliska centerborden som höll oss länge rakryggade. Så kanske erkänner vi till slut att vi blir inte annat än invandrare i ett samhällssystem som tvingar oss vara duktiga dubbelt upp för att bevisa att vi verkligen duger för de uppdrag vi lyckas erövra eller blir tilldelade att utföra. Det kanske är så att vi inte kommer att se förändringar förrän vi också ömsar generationen som bryter på sina hemdialekter och som kom till ett land som var van att möta arbetskraft, som så fort jobbet var gjort förväntade oss åka tillbaka dit vi kom ifrån. Vi hade inget att återvända till och denna punkten och ny rad glömdes bort i den nya meningen som det moderna landet Sverige började på.
