Integration kallas processen när något förenas med något annat.
Ordet använts framför allt inom samhällsvetenskap för att beskriva hur det går till när ett samhälle bildas.
Att integreras betyder inte att en person anpassar sig efter en viss kultur. Integration innebär i stället att människan och samhället anpassar sig efter varandra.Svenska National Encyklopedi
Jag vrider mig och vänder mig, reser mig från stolen och hämtar vatten; letar på internet efter något som kan ursäkta mig och där jag kan säga men dåså; kanske vill jag hitta något som pekar på ett förflutet som lett vårt samhälle till nya saker. Men inget, inget ger mig rätt eller upphäver känslan av att vi istället gått åt andra hållet: bakåt. Nu femton år efter, kändes mycket ha blivit till det sämre.
Jag hade fått i uppdrag att arbeta med framtagningen av en strategi om integration som skulle gälla för hela länet där jag bor. Det kändes som ett hedersuppdrag mer än som ett av de vanliga rapportskrivandet jag var van att picka tangentbordet med. Jag hade några månader tidigare skrivit ett dokument där jag yttrade mig om frågan som berörde skapandet av det som senare kom att kallas för Invandrarverket. Jag minns att jag skrev att det inte var en bra idé eftersom integration är något som sker på olika sätt och där lokala variationer är viktigare än nationella ambitioner. Jag tyckte att det var viktigt att vi inte importerade problembilder som berörde misslyckade projekt eller ambitioner på hur invandrare skulle inordna sig i det svenska samhället. Det fanns alla skäl för att hindra att generella farhågor också blev den lilla kommunens problematik eller regioner pekades ut som särskild utsatta. Det var viktigare med att inordna flera mindre enheter som förvaltade de lokala ambitioner på hur integrationen skulle se ut.
Det svenska samhället hade då redan upplevt 11 september och ett utpekande var redan klar från Pentagon om vilka som var de skyldiga. Klimatet var på något sätt laddat och samhället mättat av frågor om Vi och Dom. Debatten var präglad av integrationsfrågor och det kändes onekligen som viktigt att hela tiden försöka återfå frågan om integration uppe på spåret. De flesta ville hemskt gärna få till det att integration var en bra lösning, förutsatt att den som kom utifrån gjorde allt som stod i sin makt för att inordna sig i ett på förhand givet system. Detta var inte integration utan assimilation, något som omöjligen skulle komma att ske med mig, mina syskon, mina föräldrar eller alla de som uppenbarligen inte uppfyllde de ramar som då ville fastställas. Ja, vad var det att bli svensk? Var det inte tillräckligt med att man gjorde sig förstådd och att man hade fått ett svenskt pass? Tydligen inte, något saknades och det var svårt att peka på vad det var som saknades. Begreppen flöt liksom ihop och det var inte lätt att förstå varken dem på gatan eller på regeringskansliet om vad det var de menade med integration. Så en dag på Rosenbad ställde jag frågan till Mona Sahlin: vi skriver om hur invandraren skall integreras i Sverige, kan inte vi också få i uppdrag att skriva hur svenskarna ska integreras i mitt Sverige?
Där gick gränsen, jag fick självfallet inget svar, utan en liten vriden munrörelse från minister som lotsades inte förstå vad jag menade, eller förstod hon?
Jag åkte hela vägen hem med huvudet fylld av något som började torna upp sig till en frustration. Tidigare under åren hade jag varit med i en LO-sammanslutning som kallades för FAI (Fackligt Aktiva Invandrare). En samling människor från olika länder med olika kompetenser som ville få LO att värna om de rättigheter som fackligt anslutna invandrare menade blev diskriminerade från. Diskriminering inom LO var som att svära i kyrkan tycktes det och flera rapporter hade pekat på att man inte var benägen att ta itu med frågan för det verkade som om man tillsatte en studie så skulle man per definition finna det man sökte. Diskriminering fanns inte bland kamrater som anammade solidaritetsprinciper genom kollektivt anslutning. FAI hade ändå lyckas få några miljoner i bidrag från LO så att man kunde träffas och häpna: driva fackligt kompetensutveckling.
I sammanslutningen satt alltså folk som i sina länder varit på ministernivå, advokater, socialarbetare etc. Människor som drivit på frågor om lika värde i frontlinjen. Vilket också för de flesta varit orsaken till landsflykten. Men som nu i en svensk kontext skulle utbildas i hur vi i Sverige uppfattade att folkrörelsefrågor skulle drivas. Det var på något sätt väldigt viktigt för LO att vi utbildades. En gång, på en av LO:s utbildningsanläggningar (väldigt fint med fantastisk natur), fick vi till oss att det skulle komma en person som skulle ge oss en utbildning i ett så kallat LÖFTE. Personen som kom visade sig också vara författare av en bok som just hette Löftet. Ett fackligt löfte fick vi höra att det skulle handla om.
Författaren trädde in i salen fylld av förväntan och med en fantastisk inspiration bad han oss ställa oss upp och föra höger handen mot bröstet och repetera ett löfte som han skulle läsa ur sin bok. De flesta började resa sig emedan andra tittade på varandra och undrade varför vi skulle göra något sådant och vad som stod på det där löftet. Vad var det vi skulle binda oss till utan att vi på förhand hade ett facit att relatera till. Resultatet blev att jag tillsammans med några förblev kvar på våra platser och vid uppmaningen att resa oss talade jag om för författaren att vi först ville veta vad det var vi skulle upprepa. Något han tog väldigt illa vid sig och menade att det var just sådana invandrare som jag som ställde till det för hela kollektivet med mina reaktionära beteenden. Det var bara det att jag råkade ha mera språk än de andra som var äldre än jag. Samtidigt som jag visste vilka bakgrund de representerade och känslan av att banalisera deras engagemang var för stor när jag också visste att det handlade om män och kvinnor som hade kämpat i sina hemländer och att för många av deras kamrater hade det kostat livet. Löftet hade de inpräntat i sina hjärtan med blod, var det någon som bad mig översätta till författaren, som vid det här läget hade höjt rösten flera nivåer och nu var i färd med att kasta ut mig från salen. Jag fick inte förstöra hans evenemang med mina frågor. Han kastade ut mig och med mig kom nästan halva församlingen ut från salen. De som stannade kvar var mycket intressanta i sammanhanget, för de kom senare att utveckla sina roller i vad själva syftet var med bidraget vi hade fått: att stänga ner detta initiativ.
Vad episoden i sammanhanget berättade var synen som LO hade på de invandrare som försökte organisera sig och lyfta fram sitt finger på mötet, men som gång på gång röstades ner eller nonchalerades eftersom språkförbristningen kom emellan eller förvecklingar i hur man skulle formulera sig blev hindren för många och man blev tyst istället. FAI riskerade att bli ett finger i mötet som kunde tala för sig och som kunde föra fram en gemensam röst inom ett kollektiv där vi inte annars hördes eller där vi helt enkelt omhuldades ihjäl genom det karitativa perspektivet om var snäll såsom jag är snäll mot dig nu. LO kongressen 2000 skulle synliggöra oss i frågan om pensionerna och hur orättvist detta förslag var mot alla de invandrare som inte lyckades få ihop fyrtioårs arbetsliv och få ihop till en dräglig pension. Vi syntes men inte hördes. LO kongressen det året beslöt att gå med på de förslag som S-regeringen ställt fram i frågan om ändring av den svenska pensionen. Med ett nafs blev min far en fattigpensionär vars samlade inkomster inte räckte till att leva ett drägligt liv i det landet han hade gett sina 25 sista arbetsår. Utan att han fått en utbildning i det här landet eller på något visst inneburit en kostnad för det svenska samhället.
Integrationen var svår att formulera när majoritetssamhället ansåg sig också ha fördelar av den relation man lyckats utveckla till sina minoriteter. Då hade man inte på något sätt bett Samerna om ursäkt för hela de frenologiska experimenten som Uppsala universitet bedrivit genom decennier; inte heller hade man bett den judiska församlingen om ursäkt för att man hade bistått nazisterna med den formidabla idén om att stämpla med ett J alla judars pass som sökte asyl i Sverige, under åren innan andra Världskriget, och sedan avslogs man deras ansökan. Jag råkade under en lunch samtala med en av författarna till en bok som delades ut till alla hushåll på initiativ av en statsminister. Där han berättade om att han kände sig lurad att författa något som inte var sant. De vita bussarna blev bara lite smink på en redan smutsat svenskpolitik som hela tiden trott sig vara Tyskland den rätta vägen. Det var svårt att befästa ett integrationsbegrepp i ett land som inte gjorde upp med sitt byk. Svårigheten fanns självfallet i den förljugenhet som hela projektet verkade dras till.
Min tågresa blev en plåga. Jag hade på de trehundra kilometer, som resan tog, förlorat tilltron till integration som det stora begreppet; det stora projektet där Jag var en naturlig del; där du och jag skulle bli till ett Vi och där mitt jag respekterades som en självklar del av det bidraget jag hade att ge det svenska samhället. Istället framställdes mitt bidrag som ett exotiskt inslag i det svenska: vad bra svenska du talar? Var kommer du ifrån? … ja egentligen.
Jag hade avslutat mina studier vid Stockholms universitet i socialantropologi och där fått rådet att vända min forskning mot något annat än migrationsfrågor. Men jag var inte intresserad av QBT frågor vilket nästan alla på institutionen verkade vara, så jag beslöt mig för att undersöka integrationsfaktorer i det svenska samhället och fann att äldre människor i Sverige inte alls var integrerade utan levde i ett segregerat land.
Integration verkar idag vara inget annat än ett begrepp som säger något, men menar något annat. Man har helt övergivet Vi-et och istället menar man på fullt alvar att det är invandrarens sak att se till att finna en plats i det svenska såsom majoritetssamhället menat att den platsen skall vara. Vad du har eller hur dina bidrag till det kollektiva kan se ut är inte lika intressant som det är viktigare att du anpassar dig till mallen. En mall som inte är en ram utan en amöba vars former hela tiden omformas beroende på vad som är för dagen i den allmänna debatten. Politiken har idag helt abdikerat för resonemanget om att invandring är ett problem och inte en tillgång. Ett budskap som hamrats in av SD vars politik för bara några decennier tillbaks var totalt otänkbart. Idag är det rumsren att tycka att religionsfrihet skall inskränkas eller att kulturella uttryck, som klädsel eller andra för majoritetssamhället icke identifierbara uttryck, skall helt förbjudas. Vi definierar mer och mer det egna identiteter i termer av åtskillnader istället för i termer av likheter. Vi söker en spegelbild som skall visa oss motsatser. Det är i tragedier hos de andra som vi idag mäter får egen förträfflighet. Vi tycks vilja förstå vår omvärld genom att definiera invandraren som okunnig eller mindre vetande så att vi själva kan framstå som visa och generösa i främsta fall. Vi drar upp gränslinjer som skadar människor och som föder socialt skadade själar. Unga människor som hela tiden får kämpa för att definiera sig i resterna av välfärden och inte i lika perspektiv. Där jag är ett undantag om jag lyckas ekonomisk. Det hårda samhället är ett okunnigt och mindre empatiskt samhälle som vi idag inte har någon egentlig facit om var det är på väg. Det enda jag vet är att mitt Sverige är inte detsamma som många andra, men som jag vill leva och göra ett bättre samhälle av.
