Så länge segregation och förtryck inte drabbar den enskilde, existerar den inte för majoritetssamhället. De drabbade blir en tyst massa som inte finner stöd hos majoriteten och förblir en obekväm punkt i marginalen. Historien säger oss att de flesta tyskar, under andra världskriget, trodde inte att förintelse förekommit.
De intalade sig att den stinkande röken från skorstenarna spydde ut gifter som luktade illa, men förnekade mot bättre vetande all information om vad som försiggick på koncentrationslägren. Förnekelse är en av de starka syndrom som drabbar samhället. Hur otroligt det än idag låter, så kom jag till ett svenskt samhället på sjuttiotalet som på allvar hävdade att samhällsklasserna var utraderade. Man förväxlade möjligheterna till välfärd med ekonomisk tillgång; förutsättningar för studier med ekonomisk plattform för att bedriva dessa. Något som däremot stod oss klart från början var att skillnaderna hopade sig vidare i förmågan att uttala perfekt de nya vokalerna Å Ä Ö och att Y också var en vokal.
Språket sågs som en hindrande barriär för oss som aspirerade att leva i samma värld som övriga Sverige gjorde. Och visst ansåg vi själva till slut att det var nästan omöjligt att uttala nummer sju på svenska, utan att avslöja att man inte var född här. Gränserna blev på något sätt vårt eget ansvar och problem. Det var vi som inte förmådde gå över Jordan och beträda det förlovade landet, trots uppehållstillstånd och möjligheter till akademiska studier. Gränserna upprätthölls alltså av våra egna oförmågor till vad vi dög till och var vi inte dugliga till studier fick vi gå samma väg som tidigare arbetskraft redan gjorde: arbeta på fabrik. Det var alltså redan utstakat att mina ambitioner på akademisk kompetens var stark begränsade av min egen oförmåga att tillgodogöra mig det svenska språket. Och när jag till slut efter två år i Sverige lärde mig uttala utan brytning nummer sju, uppstod nästa gräns: vad visste jag om allemansrätten? Det var alltså inte bara språkligt utan också kulturellt och flera år senare när jag nyttjat allemansrätten förstod jag också att min gräns tillslut var en fysiologiskt sådan. Jag var inte ljushårigt och hade ett konstigt namn. Det kan verka pessimistiskt att fokusera på hindren. Men jag har också fått se mycket gott och det är i Sverige som jag också fått bilda familj; lärt träffa och älskat många människor som tillsammans med mig gjort livet gladare. Men på något märkligt sätt har det ändå känts som att jag är här på nåder. Jag har under alla mina år i Sverige känt att jag behöver anstränga mig det lilla extra så att det inte uppstår ett missförstånd eller att mitt sätt att vara uppfattas som konstigt. Jag har rustat mig med stor förståelse och inte brusar upp mig längre när folk tror sig stå framför en nyanländ person och innan jag ens öppnat munnen bestämt sig för att vara snälla mot mig.
Den osäkerhet som omsluter mig och som inte låter mig vara en till i folkmängden, rivs upp likt ett sår som aldrig får läka vart fjärde år. Det är då politikerna kommer på att de som kategoriseras invandrare är ett problem eller lider av problem; kostar för mycket och åtgärdspaket på åtgärdspaket föreslås. Det är den känslan som görs till politik och besannas i åtskillnaden som utgångspunkt för SD. Ett parti vars moduleringar på samma tema har varierat genom tiden, men som de omöjligen kan gömma. Det nazistiska arvet är latent och omgärdar varje mening som slungas ut från deras politik, även om många försökt görs till att gömma det arvet hänger det som ett smutsigt kölvatten.
Jag tror ändock inte att SD själva förmår göra allt ont i världen. De får nog stöd av flera som senare kommer att säga att de sympatiserade med dem men inte i allt; som senare kommer att stå med oskyldiga ögon och betrakta förvånad resultatet av åtskillnadens politik.
Tyvärr finner jag inte någonstans i Europas historia ett annat resultat än skräck och förintelse i denna politik. Min fru berättar att hennes grannar i forna Jugoslavien bedyrade att det aldrig skulle hända henne något, för hon var som dem; hon var inte som alla andra muslimer. Lättare köpt trygghet finns inte när man tror på de fina och lugnande fraserna. Inte kunde de i sin vildaste fantasi föreställa sig att de skulle bli fördrivna från hem och egendomar; att de hals överhuvudet skulle få lämna allt för att rädda livhanken. Och visst kan även vi säga: nä inte vi. Men historien visar inte på något annat än splittring, död och sorg när det gäller nationalism och hävdande att skulden för situationen är invandrarnas. Återigen bär jag skulden för att en viss grupp i samhället blir besvärad över min existens.
SD kan aldrig göras fri från den inställning i samhällsklimatet som idag finns. De kommer för alltid att få bära ansvaret för att ha ställt grupper emot varandra och med fasa målat upp skräckbilden som de bemödat sig att göra. Men det är klart, invandraren kommer att ges skulden för varje misslyckande eller varje ekonomiska problem som samhället möter. Märk väl, Sverige idag augusti 2018 är ett välmående land. Rapport på rapport visar att invandringen står för mesta del av denna ekonomiska uppsving. Till och med högerstyrda Bloomberg pekar på att Sverige har invandringen att tacka för den ekonomiska framgång som landet upplever just nu. Men som vi har förstått är det föga värt att försöka lyfta fram den ”duktiga invandraren” för retoriken biter inte på de som mot bättre vetande har bestämt sig att liklukten från skorstenarna inte alls är så dåligt. Det biter inte på dem som mixtrar med siffrorna så att de kan påvisa att åtskillnad är den enda lösningen. SD kan aldrig köpa sig fri från ansvaret som historien kommer att avkräva av dem när detta vansinne en gång vänt och förnuftet till slut segrat.
Ja, jag har vänner som tycker att det är en alldeles för mörk bild jag målar upp och att de inte är så många som vi tror. Nej, säger jag. Jag är inte pessimist, utan realist. Min verklighet är förankrad i de faktiska små händelser som idag sker, när människor inte får träffa sina nära och kära för att asylrätten är satt ur spel eller för att man går med på SD:s gapande populism till mötes och inskränker alla människors rätt till ett värdigt liv. När man stoppar på måfå folk som inte ser svenska ut vid gränsen och sätter dem i arrest utan att beakta de handlingar som påvisar deras rätt till vistelse. Nej, det finns inte längre någon ursäkt för vad SD redan har omvandlat det här samhället till.
Det är i de små vardagsbestyren som rasismens legitimering framträder. Det är i de små händelserna som det framstår som tydligast att det håller på skapas ett racistiskt samhälle. Bara nödvändigheten av den här diskussionen avslöjar var vi står idag. Långt ifrån det solidariska samhället som såg i varje människa likheter och en vän. Idag ser vi först åtskillnaden. Det är vilket samhället som du och jag vill leva i som ditt och mitt engagemang gäller. Jag vill leva i ett samhälle som jag lärde älska och omfamna, där solidariteten inte var ett svårt stavat begrepp utan en handling som levde bakom bröstet på många av de svenskar jag då lärde känna. Inte ett samhälle där du ser mig som apart för att jag inte uppfyller de kriterier som sätts upp för att kvala som likvärdig. I vårt samhälle skall alla vara lika värdefulla oavsett ursprung. Det är detta som gäller den 9/9 och en bra tid framöver. En röst på SD är en biljett mot åtskillnad men jag, jag har lärt mig att alla människors lika värde är ett signum för den humanism Sverige lärt mig älska.
