[ezcol_1half]Det har hänt mig förr att när jag fört frågan på tal så har åtminstone mina forna landsmän varit snabba på att visa mig hur de har gjort och hur det har gått för dem. En del påpekar för mig att det gäller att vara överseende eller ha tålamod genom att peka på hur vi har i vårt forna hemland. Och visst är det så att frågorna som reses här finns över hela världen och framförallt när det gäller frågan om migration och anpassning till mottagarsamhället. I vårt samhälle har vi valt att kalla det för integrationsfrågor så fort det berör en person som inte har det svenska som sitt nationella ursprung. [/ezcol_1half]Det har gått snart fyrtio år sedan jag kom till Sverige, undan militärdiktaturer som mördade och förtryckte. Självklart kommer många av de som känner mig, som har mig som vän på sina bloggar och som jag har delat många fina upplevelser med, att reagera och tycka att jag väl överdriver i det jag här vill reflektera om. Det verkar som om vi inget lär av historien, som vi vore lomhörda inför de faktiska händelser som utspelar sig framför näsan på oss i vårt land Sverige.
Men det som idag sker i Sverige har inget att göra med mitt ursprung eller hur jag är, väl integrerad eller inte. Det som sker i Sverige idag handlar om hur majoritetssamhället betraktar mitt varande som avvikande eller som avgörande för landets ekonomiska spörsmål. Vi är alltså långt ifrån frågan om människors rätt till asyl eller till att söka skydd i ett annat samhälle, undan förtryck eller socialmisär (som jag tycker är en alldeles rättvis orsak till flykt). Det är alltså inte längre beroende på om jag pratar utmärkt svenska eller förstår mig på hur allemansrätten skall förvaltas eller så, utan på om huruvida jag har rätt att befinna mig i det svenska samhället eller ej.
Mina erfarenheter var från sjuttiotalet och ett Latinamerika översållat av militärdiktaturer som finansieras av utländskt kapital och där källan inte sällan var USAs överhöghet, hävdat genom direkt finansiering av destabiliserande aktioner.
Men vi hade också mött grannen som plötsligt vänt sig mot oss och kallade oss för kommunister och menade något som påminde oss om att det var vi som var farliga och borde avlägsnas från grannskapet. Vi var inte längre ett namn eller ett efternamn utan plötsligt var vi ett helvetiskt neutrum och därmed också villebrådet.
[ezcol_1half]Vår flykt hade i sin början en stark underton av semester: vi skulle återvända, eller så snart läget angav annat skulle vi återresa in i landet, därför var grannlandet ett utmärkt alternativ. Vi fick fly ytterligare en gång när även grannlandet drabbades av militärfebern och en ännu mer blodigare regim än den vi lämnat tog över makten. Våra liv var uppenbar i fara, men framförallt min fars liv.Det tog tid att förstå att våra grannar eller vänner inte längre utgjorde den sociala tryggheten som våra liv cirklade runt. Vi viste inte längre vem vi pratade med. Min fru påpekar att än idag har hon svårt att förstå hur fredliga människor plötsligt omvandlades till ett hot; hur svårt det är än idag att åkalla deras namn och förstå att dem en dag också angav dem som hotet för en fortsatt samexistens.
Det tar många år att kunna sitta framför varandra och under en kopp kaffe närma sig i minnet det som inombords betraktas som sorgligt, farligt, oförståeligt. Det tar många år att finna den ro som krävs för att utan tårarna som sordin kunna lyfta fram sprungen till landsflykten och betrakta den ifrån ett åskådarperspektiv. Det är inte heller många som orkar göra det. Vi satt där och betraktade källan till vår gemensamma framtid. Hur ur allt det onda kunde vi framför varandra känna kärlek och finna en plats i tillvaron som get oss så mycket, inte minst get oss tillbaka vårt människovärdet. [/ezcol_1half]
Men sprungen till vårt samtal bottnade inte i känslan av tacksamhet som vi känner för Sverige utan i själva frågan om hur lätt allt kan vändas i motsatt riktning. Den erfarenhet som vi bär inom oss är grundad i den otrygghet som våra ursprungsländer en gång tog ifrån oss. Och det oberoende om vi hade rätt eller fel etnicitet eller fel eller rätt färg på passet. Frågan vi närmade oss var hur snabbt kan allt raseras runt oss? Många av mina vänner kommer säkert att säga nej det är omöjligt. Men hur gör vi när prognoser talar för att nära tjugofem procent av befolkningen i Sverige kommer att lägga sin demokratiska röst på ett parti vars grund är nazistiskt och därmed främlingsfientligt. Hur snabbt raseras inte den där inre tryggheten som tagit oss så långt tid att bygga och tilltron till ett system som grundar sig på alla människors lika värde, om det som idag ifrågasätts är huruvida vi hör eller inte hör hemma i det samhället som också get oss rätten att kalla oss för svenskar, men som de facto aldrig tillerkänner oss en samexistens utan tvingar oss vart fjärde år mot en invandrargräns.
[ezcol_1half]Jag vaknade idag till en solig dag, men fortfarande cirklar den grumliga och mörka frågan i mitt huvud. Hur lång tid tar det att rasera alla de principer som det här samhället är byggt på. Principer som jag själv anammat och bemödat mig om att överföra till mina barn; debatterat till leda i forum och diskussioner med forna landsmän om vikten att utveckla ett samhälle där humanistiska värden grundar sig på rätten om alla människors lika värde. Jag återvänder i minnet till berättelser från överlevande från koncentrationslägren. Berättelser som vittnar om svårigheterna de hade att förstå hur allvarligt situationen var innan de hamnade där. Jag vill på något sätt finna en sista anrop om avfärd från undergången; ett anrop som räddar mig och min familj från de galnas raseri, för jag vet att när mobben går finns ingen förnuft längre att åkalla. Jag vill så gärna tro på min fru när hon säger att det kommer aldrig att ske här i Sverige; vi kommer aldrig att drabbas av det som skedde i våra hemländer; för att vi bor i ett fredligt land. Men rösterna som hörs är skräniga och ovänliga; de letar inte gemenskap utan åtskillnad; de vill inte finna samklang utan avstånd. Politiker som svagt återkallar grundlagen som skydd och som förevändning för att tillåta dessa skränande ideologier rasera tryggheten vi så länge trott oss finna i det här vackra land. Jag hör att många säger att vi är fler som är emot än de som är för. Men hur viftar man bort tjugofem procent av svenskarna röstandes på ett nazistiskt parti? [/ezcol_1half] Vi glömmer att nazismens förgrundsfigur grundlades i ett ölkällarmöte i München 1919, där inga procent gick ens att räkna.
Vi är många idag som säkert förstår och känner otrygghet i det som sker i landet.Sverige är inte längre ett undantag i världen när det gäller den demografiska konstellationen, när mer än sexton procent av befolkningen är födda utomlands. Och ännu fler om vi skulle räkna alla våra barn som är födda här. Det är en otrolig siffra och i sig redan en omöjlig tanke att slå in på om man skulle välja att lyssna på nazisternas resonemang om åtskillnad och rening. Vi är ändå sårbara i vår övertygelsen när vår rätt om tillträde ifrågasätts eller när vi gång på gång får stå till svars för överträdelser som vi enskilt inte gjort oss skyldiga till. Den känslan är lika över tiden med dem som under kristallnatten fick känna att de inte längre var en del av det Tyska samhället; eller när pogromerna gick loss på sefarderna i det katolska Spanien i slutet av 1400-talet. Men varför gå så långt bort när vi har ännu i färskt minne bombningarna av biblioteket i Sarajevo och massakern i Srebrenica. Det ända som jag kan se och dra som lärdom verkar vara att vi inget lär av vår gemensamma historia. En konstig lärdom.
