den 22 december 2013
I år blev jag morfar, en ängel föddes in i vår familj, just till min och min bortgångna mors födelsedag. Morfar, en titel som min dotter har förärat mig med, en förlängning av livet som jag i min vildaste fantasi kunde tänka mig fanns framför mig.
Året som gått har också inneburit en mängd insikter om att den värld jag lever i verkar mer och mer förstå att det inte längre finns något vänster eller höger såsom jag lärde mig under sjuttiotalet. Begreppen har blivit nötta och urholkade; de svarar inte längre på det vi en gång avsåg. Min egen ståndpunkt inom det politiska har förflyttat sig mot mänsklighet och mot det som angår oss alla; där finns inte längre en nationalgräns eller en stat. Ett stort Vi växer fram och detta hörs inte alltid i det politiska etablissemanget.
På något sätt verkar tidigare politiska sammanslutningar, ideologier inte längre återge det som människor känner eller vill identifiera sig med. Min värld är inte längre bara den som finns innanför mitt språk eller kultur, utan den finns inom en vidare sammanslutning för alla dem som tänker eller delar liknande idéer. Jag minns att Che Guevara i sin livsmanifest oftast pratade om internationalism och på något sätt är det just detta som har hänt, fast utan att kulor skriver med blod människans historia, åtminstone inte alltid vill jag rätta mig. Det är något som pågår och som vi vore små barn inte kan säga dess namn för vi har inte hunnit bli vuxna i det nya. José Mujica, president i Uruguay, försöker ge namn åt detta när han reflekterar över att aldrig tidigare i den Sydamerikanska historien har så många olikheter funnit plats vid samma samtalsbord. Detta torde betyda att vi lärt oss att tidigare fiender är idag variationer på samma tema, reflekterar han.
En moster lämnade oss och gav sig iväg på en ny färd, kanske möter hon min mor och de som före henne gett sig av. Det är alltid smärtsamt när samtalet avslutas för tidigt; när ljuset släks av sjukdomen och de orden eller stunden som ännu fanns kvar att erövra förblir obekanta. Jag tog förväl av henne med sorg, men också med en stor portion av stolthet av att ha bevitnat en kamp om livet som säkert förlängde hennes vistelse på jorden en bra bit mer än vad någon trodde. Hon var en av de tre mostrarna som kom med förtröstan till mig när jag i all sorg tvingades förbereda min egen mors begravning. De, mina yngre mostrar, dök upp i min sorg med sin glädje och tröstade mig, så mindes och ska alltid minnas henne. Må du också ha en God fortsättning!
Det som vi alla viste inträffade i slutet av detta år. En ängel lämnade vår planet för att återvända dit han kommit ifrån. Jag var en av de som såg med förundran hur människan i honom sökte försoning och tillsammans med tidigare plågoandar skapade han det som ingen trodde var möjligt. Jag såg och själv förundrades över hur Sydafrika lärde världen om den svåra vägen mot förlåtelse genom att inte glömma. Chile, mitt forna land, så många gånger jag tänkte varför har vi det så svårt för att finna fram till sanningen och därigenom till försoning.
Sanningsdomstolarna och kommittéerna i Sydafrika visade oss vägen, men inga nya demokratier i Sydamerika valde den vägen. Idag misstror nya generationer politikernas löften om sociala förändringar; om rättvisare samhällen. Politikernas slutna korridorer slog dövörat för alla de röster som i decennier ropat på rättvisa.
Det är inte utan misstanken om maktsötma som många tidigare vänster socialister i Chile vandrar nu kostymprydda i raskt takt mot sina departement för att inte synas eller höras av de skräniga massorna. Det är inte utan misstanke om elitism som forna kamrater glömt bort att vi som stannade kvar i det som tidigare var exil, också har rätt till en demokratisk existens. Röster tystas i glömskan, så länge vi inte längre hörs finns vi inte och den solidaritet som vi en gång verkade för och som också var en viktig beståndsdel av den chilenska demokratin, är idag inget annat än en ”tack och hejdå” från dem som en gång färdades från land till land och samlade våra solidaritetspengar.
Jag vill bara avsluta min korta återblick med att säga att jag ändå känner hopp om framtiden. Människan är en varelse av goda ting och vi bör sätta vår tro på att det är de goda ting som också har utvecklat oss till de vi är. Ännu ett år har jag lyckas hålla mig kvar bland de som andas luft och fyller lungorna till välbehag med syre, något som inte längre är en självklarhet för mig. Jag har ändå kanske insett att det bästa inte är att dö frisk utan att leva med glädje och kärlek. I detta har Adrián lärt mig att jag är en vän som han älskar utan förbehåll. Så älskar jag dig också Adrián, utan förbehåll; så älskar jag hans mor och de som hon burit fram till livet. Så älskar jag dig Malva och även dina föräldrar.
God Jul på er alla!
