En reflexion över två gatokonstnärers bildspråk.
Jag måste ha varit tio år när jag första gången såg hur en grupp ungdomar med vita rockar, som fick de att framstå som laboratorieassistenter eller sjukvårdspersonal, gav sig på en färglös vägg i bostadsområdet vi bodde i. De lyckades på en kväll få fram en fantastisk målning med olika symboler och motiv som representerade familjen, socialrättvisa, landsarbetarnas rätt till en bit land att leva på och så en fredsduva med en vit olivkvist i näbben.
Jag blev tagen av effektiviteten och att jag kunde se framväxten av ett motiv på en vägg där det tidigare bara varit ristade klotter och dumheter. Det smutsiga och gamla väggen blev som ny och dessutom helt plötsligt andades gatstumpen konst!
Många år senare i exilen och den staden jag kom att kalla för mitt andra hem, en grupp kamrater från målarbrigaden Ramona Parra gjorde en liknande insats på en av Södertäljes lyft bros ena fäste målade man återigen ett sådant fantastiskt motiv som genast fick mig att återvända till tio åringen som då tittade förstummad på hur väggar blev till konst. Den målningen har stått kvar i nära fyrtio år, med några få undantag har man fått bättra på den någon gång. Men den har klarat sig från klotter och bara denna akt visat att gatokonsten är ett levande väsen.
Så återigen igår kom jag i kontakt med ytterligare en konstnär som använder sig av gatans väggar för att uttrycka sig på. Han heter INTI och är född i Valparaiso men verkar idag från Barcelona. Han är konstutbildad i Viña del Mar, min gamla hemstad, och har sedan han var barn använt sig av graffiti som konstuttryck.
Jag är inte säker på vad det är jag ser i INTI:s bildspråk eller vad jag får för meddelande, men jag nås av respekt och glädje, samtidigt som jag ser att han konsekvent valt bort det etniska för att istället ge plats åt föreställningens fysiologi. Det går inte att peka på om hans gestalter hör hemma i någon viss kontinent eller representerar en viss etnicitet. Det som är i fokus är istället är symboliken över fred, världen, kärleken, döden etc. Alltså de stora frågorna, de frågor som förenar oss alla som homosapiens oavsett ursprung och tro. Jag ser färgerna och formen samspela för att ge plats åt det vi upplevde på högplatåländerna i Anderna min fru och jag. Ett slags färgernas harmoni, något som ger oss en inbjudan till betraktning; bort från stressen och från de kloka kommentarer. Det var i den harmoni som vi fann att människorna i Anderna levde och värjde sig bort från vår tidspress och strävan efter effektivitet.
Jag får en känsla av ett astralt möte med sagolika figurer som vill visa mig något jag verkar ha glömt att betrakta.
I samma stund som jag stod och tittade på de här kolossala muralmålningarna, tänkte jag på gatokonstnären Karcocha. Återigen en sagofigur som valt bort språket för att i stället kommunicera genom ljud och kroppsspråk med sin gatopublik. Det går inte att ta miste om den likheten mellan INTI:s sagofigur och Karcochas utstyrsel. Det verkar som om de samarbetat för att finna en ikon som skall vara bärare av ett mänskligt budskap som förenar hela världen snarare än åtskiljer den. Karcocha har rest över hela världen och utfört sina sketcher på gator och torg utan något annat kommunikationsmedel än ett litet pip ljud som han avger med en manick som han stoppar mellan läpparna.
Karcocha och INTI kommer från samma land men deras språkvärld är universellt och det gläder mig att vid en tid av så mycket åtskillnad har vi två konstnärer som bygger broar med sin konst. Som med sina färger och motiv finner något bortanför åtskillnaden som förenar oss och som vi så väl känner igen i hos själva.
Karcocha: https://www.facebook.com/KarcochaStreetArt/
INTI: www.inti.cl
