den 26 maj 2014
En snabb överblick i hur Europavalet gick här i Dalarna, så ser jag att SD är ett framväxande parti i Sverige. I Falun kan man se att där de fått flest röster är det i byar där det i dag inte finns några invandrare. Därför ställer jag mig frågan: på vilket sätt är SD:s budskap aktuellt i landsbygden? Likaså i Älvdalen, i vissa byar röstade nära på 22 % av de boende för SD.
Detta kan inte bara vara en fråga om att flyktingpolitiken är problemet till allt det onda som sker i vårt svenska samhälle. För mig är detta en betoning på många fler saker som sätts i gång och som samhället har svårt att stoppa. När en grupp görs till syndabock emedan den andra görs till offer, göder detta inget annat än vanföreställningar om den andra. Vad är det som händer med mig just nu när jag ser dessa siffror? Ju, jag får samma känsla som jag fick när jag vid tolvårsålder fick uppleva den blodiga militärkuppen i Chile, där granne angav granne, där tidigare vänner plötsligt var fiender. Samma känsla börjar forma sin röst inom mig: vem av alla du träffade idag är SD:are som röstar på deras politik och som därmed är direkt eller indirekt emot att sådana som jag ska finnas i vårt samhälle. Vem är jag?En gråhårig femtioåring som levt hela sitt liv i det här landet och som av livets nycker föddes på andra sidan jordklotet; och som på grund av USA:s inblandning i den chilenska demokratiska processen hamnade i exil när mina föräldrar var tvungna att fly till ett land som solidariskt mötte upp oss alla.
Idag vaknar vi säkert alla till samma land som alltid, men inte jag. Historien, den västerländska,är översållad med episoder som bottnar i åtskillnaden och som utmynnar i fruktansvärda mänskliga katastrofer. Exempel på samhällen där man ställer grupper emot varandra är oftast tragiska, Rwanda, Bosnien, är bara några av vårmoderna historia värsta exempel. Jag vet att många av er känner och tänker att jag nu tar i, men jag ber er komma tillbaka till min tanke om mig som tolvåring. Det är ingen överdrift, utan en livslevande känsla som jag måste tillsammans med många fler i det här samhället, försöka bemästra. För att de är numer etablerat att tycka så, att grunda sin problembild baserad på en fras:de är för många.
Vem vet där ute att jag levt här i hela mitt liv? Det syns inte, lika lite som jag kan se vem som är vem i den här soppan av åtskillnader. Jag kommer att väcka min son på morgonen och be honom klä på sig, äta sin frukost och gå till skolan, där det finns barn som har fått höra vid köksbordet: de är för många.
Hur ska jag förklara för honom att det här landet gör skillnader, baserade på efternamn, på utseenden, på föreställningar, hur? Vad är det jag ska lära honom? En värld för alla, såsom Mandela lärde sitt folk, att inte hata för hatet är motsatsen till kärleken.
Vem bär ansvaret för att det Sverige jag kom till har förpestat med detta onda budskap? Jag,självklar att det är jag som bär ansvaret, för att jag stannade kvar och flyttade inte tillbaka till mitt hemland. Mitt hemland, när mina barn kom till under denna himmel och när mina kärlekar födde sina drömmar under denna himmel.Ja, jag har en nationalitet, i botten, men jag är både och, lite chilenare och lite svensk. Men mest svensk för att jag bor och verkar i det här samhället,hade jag bot i Norge så hade det nog varit samma sak där, för vi människor är så.
Hur ska jag kunna å bort denna oro från vår samexistens utan att den som står framför mig inte ger sig till känna?
Historien står som en öppen sanning framför våra ögon och pekar med sina skrämmande fingrar på lägren och förintelsen, på Rwanda och på Bosnien.
Vad är det för läxa vi glömmer att göra? Varför är det så svårt för oss att ta in dessa skrämmande kapitel i vår västerländska gemenskap?
Sverige och mitt vackra Dalarna behöver inte åtskillnad. Det vi behöver är fler människor som är beredda att göra gemensamma tag för en fortsatt framtid. Vi behöver inte misstro utan framtidstro i ett öppet och humanistiskt samhälle. Jag väljer att tro på oss, att även de som röstar på SD misstagit sig och ser i mig en vän och inte en fiende. Jag vill välja att bära Sverige inom mig vart jag än vänder mig, men vill Sverige ta mig till sig? Det är ditt och mitt ansvar att lösa detta. Jag är beredd är du?
