I militärkommandon, sedan kuppen 1973, hade vi hört den meningen, som ett mantra. Folk på gatan som sökte normalisera en vardag, sade och repeterade inför varandra: vi har inte gjort något. Männen intalade sig att det skulle nog gå bra eftersom de hade inget gjort, så många valde att inställa sig och höra med förtryckarna vad de ville. Men det som hade varit normen eller rätten var borta och helt plötsligt hade människornas rättigheter fått nya rubriker eller förbjud; eller helt enkelt blivit förbjudna och därmed räknades till listan av förbjuden verksamhet även saker du hade gjort innan de här nya och strängare regler. Militärer hade helt enkelt ändrat spelreglerna och i deras skuldsökande fanns det allt från sång och solidaritet som straffbart, till diskussion bland grannar på ett möte en viss dag för många år sedan.
Människorna tillfångatogs och gjordes till skyldiga medborgare från en dag till en annan där fascismens nyckfulla särdrag visade sitt allra fulaste tryne.
Så långt tillbaka i tiden dessa episoder på min enkla gata i Santiago de Chile. Det har gått ett helt liv sedan dess och nya människor har utvecklat vårt samhälle, gett oss bra och dåliga vanor. Men de senaste veckorna, ja kanske sedan den där Putin satte sin militärplan i verket, som det också hänt något med oss alla. Rädslan spelar oss ett nytt spratt och på något sätt är vi tillbaka i ruta noll. En ruta noll som ingen förstår hur den ska avläsas eller tolkas. Sansen hos de styrande har jagats ut och vi har helt plötsligt blivit en del av en allians som för många socialdemokrater var en yttergräns som vi aldrig skulle överträda. I minnet fanns kvar resterna av ett svek mot den demokratiska världen som hade slagits mot nazismen; grannländer som hade gjort motstånd och offrat sina bästa krafter för att mota bort ondskan. Men vi hade inte det. Vi hade istället genom list och förhandling lyckats hålla oss utanför, så hette det då. Idag vet vi bättre. Wallenbergarna skickade sina fakturor så sent som i april 1945, då viste man att slaget var förlorad för Hitler, men affärer var affärer. Då behövdes det något som kunde rentvå en nedsmutsat moral och de vita bussarna spelade väl den rollen. Men Sverige hade varit den underlydande broder som hjälpt nazisterna med många praktiska lösningar. ”J”et på passet för judar som sökte skydd i Sverige var vara bara en av de många påhittiga funktioner man bidrog med. Det skulle systematiseras så att det lätt gick att identifiera alla dem som klassades som undermänniskor av nazisternas Tyskland.
Finns det rum för en jämförelse? Är sammanhanget så olika från det vi har hört på senare tid? Ska vi stämma in i den kören och låta våra röster sjunka i den sörja som medlöperiet erbjuder oss?
Ministern sade nästan ordagrant de orden som militärerna i Chile upprepade via de rassliga radiovågor, som nådde de fattiga hemmen i vårt bostadsområde. Det är inte folk som bor på Östermalm eller de rika Stockholmskvarter som ska känna sig träffade av meningen, ty de har inget att frukta. Återigen är det de som redan förlorat allt och som har trott på att rättvisa fanns i ett land långt uppe i norr, som ska packa sina förväntningar och återigen stå beredda på att bli utlämnade. Förhandlingarna föll inte till deras fördel, rättvisan fanns inte där att hämta. Återigen är det någon annan som dikterar villkoren för hur en demokrati eller en rättsstat ska bete sig. Det är inte folket som fattar det beslutet utan en despot som i likhet med Chile och många människor som sökt sin tillflykt till Sverige får idag se sig som brickor i ett spel vi inte styr. Återigen ritar man ett ”J” i passet och resonerar till försvar för en rädsla om ett förestående anfall som aldrig kommer (och som kanske aldrig kommer).
Jag läser det jag skriver och känner att jag inte kan förmå mig förstå att jag sitter i Sverige och skriver detta. Det är en sorg som jag på något sätt försöker gömma genom att tänka på Palmes stora demokratiska famn fylld av solidaritet och empati för de folken som strävade efter bättre samhällen; apartheid och den onekliga förnuft som omgav hans resonemang om kampen mot rasismen. Men det finns ingen famn att söka förstånd med idag. Jag skriver detta i en värld som verkar ha raderat den strävan efter förnuft och känsla för rättspatos. Jag skriver detta för att jag tror på att vi är många fler som tycker att något mycket fel håller på begås och som våra kära politiker invaggas i som om det vore rätt.
Jag vill fortsätta tro på det landet som tog emot min far och oss alla med öppna armar och gav oss lika rätt att skapa oss den framtid vi ville. Jag vill fortsätta tro på att vi är många fler som inte håller med och som har kunskap om de misstag vårt land gjort i historien. Vi vill inte att det upprepas. Vi vill inte höra våra politiker eller sakkunniga uttala sig om teknikaliteter eller förhandlingar som inte kommer att efterlevas. Vi vill känna att vi i allt väsentlig bor och verkar i en rättsstat som skyddar oss, oavsett var vi en gång kom ifrån.
