Ramón Pérez Cortés
Chile har länge berättat om sig självt som ett undantagsland, som ett territorium där tekniska lösningar skulle ersätta politisk konflikt och där ekonomisk modernisering skulle utgöra grunden för en stabil demokratisk samexistens.
Under årtionden har man hållit fast vid föreställningen att landet funnit en osannolik balans: ekonomisk effektivitet, institutionell stabilitet och en övergång som, trots sina brister, framstod som tillräcklig för att ordna ett upproriskt förflutet och en framtid som utlovades som välmående. Men under denna yta samlades ett dovt missnöje, en kollektiv trötthet som saknade språk och riktning. Framväxten av ett ledarskap som öppet rehabiliterar pinochetismen uppstår inte ur tomma intet; den närs just av detta emotionella och strukturella sediment som förtätats sedan återgången till demokratin. Det är ett skeende som tvingar oss att med ärlighet ompröva skörheten i våra egna övertygelser.
Det chilenska minnet har administrerats snarare än bearbetats. Man byggde ett land som föredrog att suspendera domen över sin egen historia framför att konfrontera den. Denna strategi förhindrade ett större sammanbrott, men lämnade sår öppna som i dag återkommer i oväntade former. För en del av befolkningen framstår nuet som mer oroande än minnet av diktaturen; därav att den auktoritära nostalgins kraft inte är en återgång till det förflutna, utan en tillflykt undan ett nu som upplevs som outhärdligt. Det som idealiseras är inte historien i sig, utan löftet om ordning som historien påstås ha burit. Diktaturen fungerar därmed som en lugnande myt snarare än som ett genomarbetat trauma.
Övergången erbjöd en meritokratisk berättelse som fungerade som ett symboliskt samhällskontrakt: individuell ansträngning skulle vara tillräcklig för att garantera social rörlighet, integration och värdighet. Denna berättelse hade en tid av effektivitet, så länge den ekonomiska maskinen kunde upprätthålla illusionen om uppåtstigande. Men när marknaden visade sina gränser — ackumulerad skuldsättning, ihållande prekariat, urholkade offentliga tjänster, otillräckliga löner — började löftet spricka. Det chilenska samhället upptäckte att meriten var en selektiv fiktion, tillgänglig endast för dem som redan förfogade över de resurser som krävs för att konkurrera. Moderniseringens dröm upphörde att vara en gemensam horisont och förvandlades till en privatiserad frustration. Den individuella vreden, utan politisk översättning, blev till ressentiment — och ressentimentet sökte syndabockar.
I detta emotionella tomrum frodades ett språk som inte erbjuder lösningar, utan totala förklaringar. Ett språk som pekar ut synliga fiender — migranter, brottslingar, politiker, feminister, sociala rörelser — för att ordna kaos i enkla och moraliserade kategorier. Det handlar inte längre om vänster eller höger, eftersom dessa begrepp inte längre fångar konfliktens natur. Det som mobiliseras i dag ligger närmare en längtan efter affektiv restauration än ett ideologiskt projekt. Man röstar inte för institutionella reformer, utan för en form av symboliskt skydd. Man röstar inte för ekonomisk tillväxt, utan för en emotionell struktur som kan återge en förlorad känsla av tillhörighet.
Chile gestaltar därmed ett fenomen som kan observeras på många håll i världen, men som här intensifieras genom kombinationen av suspenderat minne, ihållande ojämlikhet och en politisk kultur som aldrig lyckades förena mångfalden med idén om nation. De auktoritära ledarskapen framträder som uttryck för denna spricka, inte som dess orsak. De förkroppsligar ett löfte om enkelhet: ordning utan deliberation, tillhörighet utan pluralism, identitet utan konflikt. De lovar trygghet i ett land som i årtionden levt fångat i rädsla; de lovar klarhet i ett landskap mättat av osäkerhet. Därför betyder sanningen mindre än övertygelsen, och demokratin mindre än den upplevda handlingskraften.
Den demokratiska erosionen i Chile tar sig inte uttryck i statskupper, utan i ett mer stillsamt förfall: förlusten av tillit till det offentliga, fragmenteringen av det gemensamma förnuftet, oförmågan att känna igen sig i ett ”vi” som överskrider individuella intressen. I detta sammanhang framstår insisterandet på dikotomin vänster–höger som otillräckligt, nästan anakronistiskt. Den verkliga konflikten utspelar sig på ett annat plan: mellan dem som tror på mänsklig samlevnad som ett kollektivt projekt och dem som uppfattar samhället som ett territorium av segrare och besegrade.
Det som håller på att förfalla är inte den traditionella politiken i sig, utan löftet om att ett land kan bäras upp av fiktionen att varje individ kan rädda sig själv. Ett samhälle kan inte bestå genom gränslös konkurrens eller genom moraliserad ojämlikhet; än mindre genom rädsla förvandlad till politiskt verktyg. Det Chile upplever i dag är den tydligaste manifestationen av detta utmattningstillstånd: krisen i en modell som förväxlade modernisering med framsteg och tillväxt med välfärd.
Kanske är det därför mindre angeläget att diskutera program än att ompröva den moraliska horisont som bär upp det gemensamma livet. Kanske är vår tids utmaning att överge illusionen om att politiken kan reduceras till ideologiska skyttegravar och i stället acceptera att det som står på spel är själva innebörden av det mänskliga. Chile, som en gång var nyliberalismens laboratorium, tycks nu bli laboratoriet för dess utmattning. Och det som där framträder är en brådskande påminnelse: när banden eroderar, när framtiden blir ogripbar och minnet inte längre skänker tröst, blir varje samhälle sårbart för frälsare som lovar ordning till priset av frihet.
