Skyddad: I – Ravinen

Ingivelsen uteblev, så jag börjar den här berättelsen utan den gudomliga inspirationen. Länge nog hade vi gått runt grottan på andra sidan om dalen. Vi visste inte vad som gömde sig i dess inälvor. Kanske var den en stor björn eller en av de där hemska ödlorna som jag redan råkat ut för en gång när vi lekte indianer och cowboys. Jag, som vanlig, var en enkel indian, därför att mina föräldrar vägrade köpa en platspistol eller något som antydde formen av ett vapen. Jag fick tillverka mina egna pilbågar och pilar av bambun som växte på baksidan om vår slänt. Jag stod där kamouflerad, väl gömd, under bladet av en enorm Aloe Vera kaktus. Jag vet inte hur lång tid jag hade hållit mig gömd där i väntan på att konvojen av sheriffer och kompisar (som hade föräldrar som köpte dessa åtråvärda platspistoler som klickade högt) skulle passera. Visst kunde jag vid mina nio år tycka att det var ändå något visst med att tillverka sina egna pilar. De flög trots allt längre än de där klickande pistoler, och dessutom gjorde pilarna ont att få på sig, särskild när jag hade lyckats vika en kapsyl till spets och utrustat dem med fjädrar som styrde något rakare än utan. Jag var en stolt indian där under skyddet av kaktusens enorma blad. Tills jag hörde först ett svagt väsande ljud från min vänstra axel, ganska nära örat tyckte jag mig, varpå jag vänder mig mot det svaga ljudet som lät likt en katt som fräser och till min fasa kom jag att se rakt in i gapet på en grön lila leguan. Ett djur jag dittills inte visste fanns. I mina ögon såg jag rakt in i gapet på en dinosaurie som vilket ögonblick som helst skulle sluka mig. Mina indiandagar var räknade och mitt skrik skrämde vettet ur hela karavanen av sheriffer som närmade sig min utpost. Jag lekte inte i slänten på dagar, kanske veckor. Jag tyckte mig för alltid se det där urdjuret krypa fram ur varenda buske eller slänt. Det var nog mamman till dinosaurien som bodde i grottan och som vi sakta närmade oss för att ta i besiktning. Vi behövde inte vara mer kreativa än bilden som under grottans öppning sträckte sig. En naturlig bassäng med grön genomskinlig vatten där vi skulle kunna simma hela det där varma sportlovet. Vi hittade ingen ödla och inte heller någon grottbjörn. De hade dött ut för miljoner år sedan och de få djur som kunde ha hotat oss hade den vita mannen redan avlägsnat de till utrotning. I berget fanns det kaniner och säker en och annan snok, men det var sällan man såg dem. Fram till mina nio år hade jag lyckats med konststycket att lära mig läsa och skriva innan jag hade fyllt fem, vilket medförde att jag hoppade över inte bara en kurs utan också en samhällsklass. Fattiga barn är dumma och förväntas inte duga till annat än kroppsarbete; de ska inte gå längre än åtta årsutbildning och sedan ställa sina muskler till förfogande för bäst betalande industri. De flesta barnen i bostadsområdet hade sina pappor på textilfabriken hela dagarna och när de väl kom hem var de bara en hög av sura män som spred olust och tråkiga kommandon runt omkring sig. Jag gick i femte klass vid nio års ålder. En femte klass som låg på andra sidan staden och som jag var tvungen att nå varje dag genom att först gå ut i ottan och sedan korsa grott-dalen där den vackra bassängen låg. Men sänkt i dunklet var dessa bambubuskar och små träden inga andra än skräckinjagande figurer, vilka skulle sluka upp mig om jag inte var på min vakt. Min fantastiska lösning kostade mig en bit av min brödranson som jag fick till min frukost varje dag. Jag sparade en bit bröd som jag smulade i mycket små beståndsdelar och som jag lockade till mig med alla de lösa hundarna som levde ute i det fria på vår gatstump. De följde mig gladeligen genom dalen omedvetna om min stora skräck men väl medvetna om att de när som helst kunde lottas med en liten smula från min nio åriga hand. Jag var en riktig hundtämjare, en riktig Tarzan som klädde sig i skoluniform för att fullfölja en plikt som just då tycktes mig övermäktigt. Inte för att jag inte lärde mig något, utan för att jag mer eller mindre hade ansett utbildningen vara totalt irrelevant för min framtid. Jag kunde läsa, räkna, subtrahera, addera, multiplicera och lite algebra också. Vad mer behövdes det? Varje dag såg jag från min spejarplats på baksidan av vårt trähus i höjden, hur båtar och sol, moln och fåglar svävade antingen över eller bort mot horisonten. En dag hade jag sett i en världskarta att på andra sidan horisonten låg Australien, och med mycket tur skulle min blick säkert krocka med Påskön, men då hade jag säkert haft lika mycket tur som den där sjömannen som snubblade på “världens navel”, så kallar invånarna sin Påskön. Jag ville inte längre studera. Jag ville se mig om; komma ner till hamnen och se hur man lastade på och av, varor och bilar, saker och ting i en aldrig sinande stråle av konsumtion. Hamnen var som en enorm skolklass där saker och ting räknades på riktigt. Jag beslöt mig för att avsluta mina studier. Jag var ändå inte påtänkt till annat än muskelarbete så det var lika bra att bekanta sig med miljön på en gång. Skolkeri i staden var mycket svårt att döljas. Först var jag tvungen att säga att jag var på väg till skolan och sedan var jag också tvungen att ta av mig min uniform, för den avslöjade mig överallt jag gick. Detta blev jag ganska tidigt varse om, då kioskkvinnan nere på stan, där jag brukade köpa lösgodis, undrade vad jag gjorde mitt på dagen och frågorna om varför jag inte var i skolan haglade. Jag frågade självfallet hur hon kunde tro något sådan om mig, som var så intelligent, och hon svarade att jag ser det på dig för att du bär skoluniformen. Jag beslöt att använda grottan som mitt gömställe, där bytte jag till vanliga kläder, man kan säga att flyttade ut till min egen grotta redan vid nio. Det var alltid torrt där och någon gång kunde jag också göra upp en eld, men det hade jag inte lärt mig så det fick vara. Många dagar satt jag i den där grottan och läste allt jag kom över. Det blev en syssla som helt och hållet tog över de första dagarna jag inte gick i skolan. Min far hade i deras sovrum, under sängen, flera trälådor med tidningar från andra världskriget. Det var som en skattgömma av tidningar från en svunnen tid som berättade om ett enormt krig som hade rasat i många år och som hade kostat många människor livet. Jag rent av slukade i mig rapporteringen från fronten. Tidningarna hette “Det Bästa” och formatet var perfekt att gömma i skolväskan, vägde nästan inget och berättelserna gick lätt att läsa. Några ord här och några ord där som jag inte förstod men som jag ganska snart lärde mig att hitta svar på i ett gammalt lexikon som jag fått med mig en gång från min mormors hem. Ingen saknade det slitna exemplaret som hette “Lilla Larousse”. Jag hade alltså försett mig med min egen utbildning och mina planer på att undersöka och strosa nere vid hamnen fick oftast konkurrens från den där lilla tidningen fylld av fantastiska historier. Skolan var långt borta just då. Men min nyfikenhet hade inte stillats bara för att jag läste om hur man skapat historiens största armada för att segla över en engelsk kanal. Jag beslöt mig för att, utan skoluniform, ge mig ner till hamnen och se hur båtarna tömdes på sina innandömen fyllda med skatter och hur de återigen fyllde sina stora magar med inhemska varor. Det var då lätt att föreställa hur den stora fredsinvasionen hade gått till, när jag hade framför mig dessa bjässar som slukade i sig mängder med bilar, bananer, potatis och där oändliga stigar av hamnarbetare kämpade än med det ena än med det andra i att få fylla dessa flytande järnkolosser. Min morfar hade då redan fyllt mitt huvud med mängder av berättelser om hur de stal olika saker. En gång hade de upptäckt att några trätunnor innehöll sprit, varpå de inte dröjde i att ge de en behandling som gick ut på att med en mycket smal handborr göra två små hål på locken av tunnorna, mulor kallade morfar dessa små attrapper som de senare försåg tunnornas lock med, för att i tur och ordning ställa sig i kö för att dricka den utsökta spriten från tunnorna. Fyllan höll i sig i dagar och det var svårt att lura bossen genom att inte ramla från gångarna eller falla i ett magasin som var tomt. Det stod inte på förrän de någon vecka efter tilltaget kunde de läsa i tidningen att sjukhusmuseet hade fått en leverans av förstörda kroppar som förväntades ha legat i hundraprocentigt sprit men som på grund av ett missöde varit tomma vid framkomsten. De hade alltså druckit upp spriten som missbildade foster och för vetenskapen intressanta hjärnor och dubbelhuvade kossor hade legat i. Försent var det då att stoppa fingrarna i munnen, kunde min morfar säga och skrattade så högt att tandprotesen gungade i egen takt i hans stora mun. På vägen till hamnen stötte jag en gång på ett begravningståg som distraherade mig och som på ett ögonblick fick mig att glömma den stora hamnen. Vägen gick nära kyrkogården och jag hade just vägen förbi den stora ingången till stadens gamla kyrkogård, där kvinnor med kvicka händer knipsade av blommornas stjälkar och, utan att titta på blomman, kunde de prata med varandra, på samma sätt som om de bröt bönor för att laga kvällsgrytan hemma hos sig, samtidigt som de beordrade sina barn att göra läxorna. En grupp svartklädda kvinnor steg av stora svarta bilar som ljudlöst parkerade på rad med nosen mot kyrkogårdsmuren. Kvinnorna var tysta och männen skyndade att tända sina cigaretter för att hinna ta några blås innan prästen ställde sig framför en liten vagn som drogs av två små pojkar klädda i svarta tunikor med vita spetsöverdrag, också dem klädda till små katolska präster med vita spetskläder. De verkade gjorda för att fladdra i vinden, som om de snart skulle lätta från marken och bege sig upp mot skyarna. Kvinnorna ställde sig bakom vagnen och så snart kistan lades på den, började de snyfta och gråta. Jag blandade mig snart i tåget och följde de sörjande på nära håll. Ingen verkade bry sig om att ett helt främmande barn följde med sorgetåget. Jag blev också ledsen, och grät. Kände sorg som det varit en allmän rätt att få känna. Jag snyftade och snart var det någon som höll om mig och gav mig en näsduk att torka tårarna med i näsduken låg det en sedel. Det var en märklig känsla, som jag bara var tvungen att återupprepa och det blev den dagen två gånger till som jag grät och berördes av helt främmande människors öde. Alla gånger blev jag tröstad och alla gånger fick jag också ricklig med pengar som folk stack mig i handen utan att det syntes. Jag lovade mig att inte gå förbi kyrkogården dagen efter om jag ville nå hamnen. Det fick bli kollektivtrafik och ingen promenad förbi tårarnas port. Men jag återvände gång på gång så fort jag behövde till bussbiljetten. Hamnen var en plats som var svårt att definiera. Jag hade svårt att säga var den började och var den slutade. Det pågick aktiviteter överallt och folk skrek och ropade på varandra som de varit på en marknad. Hit hade jag aldrig förut kommit på egen bevåg utan alltid i sällskap av mina föräldrar och alltid i samband med någon festlighet. Det kändes märkligt att vara här utan att behöva lyda någons kommandoröst, men samtidigt sorgset att vara på en plats som borde betyda glädje och som nu mera var något av ett äventyr i all ensamhet. Jag hade alltså ingen att dela de här upplevelserna med. Det var så jag började stapla inom mig mängder med märkliga upplevelser som jag inte kunde dela med någon. Jag kunde inte berätta för mina syskon var jag varit och att jag ljugit för busschauffören så att han kunde ta med mig till hamnen utan att behöva betala. Det var en så gedigna lögner jag tog fram att jag nästa själv trodde på de. Det duggregnade den där dagen och på hamnen lastade man av minibussar från Mercedes i alla tänkbara färger. Jag beslöt mig för att sno ett Mercedesmärke och på några sekunder hade jag lyckats krypa under raden av nya minibussar som ställdes av kranen en efter den andra. Jag reste mig mellan två trånga rader och med ens hade jag lyckats vrida sönder en metallbit som visade Mercedes välkända stjärna. Mitt hjärta bultade som det skulle hoppa från bröstet genom halsen upp ur munnen. Men ingen såg och aldrig någon tidigare har fått veta den här historien förrän nu. Jag ljög mig tillbaka hemåt och jag hann gå förbi grottan så att jag kunde sätta på mig uniformen och samtidigt lyckades jag göra några läxor från min läxbok. Det var några enkla matematiska övningar som tråkade snart ut mig. Men jag gjorde läxor så att mamma kunde se i min läxbok att jag hade hemläxor. Jag visade henne till och med de som dagen innan blivit rättade av min lärare, alltså mig själv. Dagarna vid hamnen var som en lisa för själen, jag kände mig förvirrad och sökte inte kontakt med någon, utan vandrade på måfå. Det verkade som att jag behövde bara mig. Promenaderna vid stranden och synen på alla dessa vågorna som kom och gick utan någon slags mening började ge mig en känsla av att jag var på väg att bli uttråkad. Jag hade inga att prata med och vågade inte heller acceptera alla de småuppdrag männen vid hamnen envisades med att jag skulle ändå utföra, för det mesta handlade om att gå köpa cigaretter, något jag vägrade göra. Till slut bestämde jag mig för att ta tåget mot den stad där min andra mamma bodde. Jag ville absolut inte återvända till skolan. Staden låg cirka fyrtio kilometer in i landet och man var tvungen att ta snälltåget och jag var också tvungen att lösa biljett, vilket jag absolut inte tänkte göra. Det var en vågad tur men jag var trött på att vandra på stränderna, gömma mina böcker i påsar och gräva ner dem, samtidigt markera med en pinne eller något som syntes ovanför sanden så att åter kunde hitta dem. Det hade mer än en gång hänt att markeringen försvunnit och jag tvingats till att, med tårar i ögonen, gräva en mängd små gropar tills jag av ren tur lyckats stötta på plastpåsen som jag gömde mina kära böcker i. Mitt besök till min Adriana skulle ske på en onsdag för då torde hon vara hemma. Jag bestämde mig också för att tala om för henne att jag ville bo för alltid hemma hos henne. Jag ville inte återvända till min familj. Adriana var en kvinna i sina bästa fyrtio år vacker och rik. Hon hade inte fått egna barn och jag hade blivit hennes favorit barn. Jag hade bott hos henne i omgångar och fått bli omhuldad och älskad i en omfattning jag inte trodde var möjligt. Hon och hennes man såg i mig någon att ösa kärlek på utan hinder. Detta stor självfallet i stark kontrast till den miljön jag fick anpassa mig hos mina biologiska föräldrar. Min far var en fabriksarbetande körledare som hade lärt sig musik, enligt egen utsago, av Gud. Så berättade han varje gång han klivit upp på altaret och gett ifrån sitt vittnesbörd om hans frälsning. Han hade vigt sitt liv åt att lära Gudsmusik och sprida den för världens alla frikyrkor som han kunde tänka sig nå. Genom kyrkan hade han fått lära sig en mäng saker som var av godo för den goda människan, bland annat att fostra mig med käppen i ena handen och tårarna i ögonen. En kombination jag aldrig förstod och som för alltid fördunklade min existens vid varje gång min egen sons tårar föll från hans kinder. Det var inte förrän som vuxen som jag kom att förstå varför jag hade bott hemma hos de här snälla människorna som jag lärt mig att kalla för mamma och pappa, trots att de inte var det. Tåget gick från centralorten mot inlandet klockan sju och trettio på morgonen, nästa tåg skulle inte gå förrän mitt på dagen och min resa skulle helt tappa sin mening om jag valde det senare alternativet. Jag gick upp när det ännu var mörkt och gjorde i ordning min enkla frukost som bestod i en kopp te och en smörgås med bröd och smör. Mera fanns det inte heller att tillgå, men om detta visste jag inget bättre. Jag tog min dagliga ranson av bröd som jag smulade till nästan atomsmå smulor och lät rinna i fickorna på min uniform. Mörkret var kall och skuggorna gapade hotfulla i dalen där jag gick förföljd av en karavan av lösa hundar som fick använda sina känsliga näsor för att finna de mikroskopiska smulor jag mutade dem med, för att få deras sällskap med mig upp på andra sidan dalen där bussen avgick. Don Santiago körde den orangevita bussen som skyltade vart den skulle och vilka fasta punkten den skulle nå på vägen mot andra sidan staden. Han blev något förvånad över att se mig dyka upp i mörkret förföljd av ett tjog med svansviftande vänner, likt jag varit deras fåraherde. Han öppnade dörren till bussen, som gav ifrån sig ett rasslande som alltid lyckade skrämma mina trogna följeslagare. Några arbetare dök också upp med sina smörgåsar inlindade i brunt papper, vars fläckar avslöjade att det varit använt ett flertal gånger till samma uppdrag. Don Santiago såg ut som Gepetto i Pinocchio och i sin röst påminde han mig om trasiga stämmor som hade svårt att samarbeta om ljuden på orden. Han talade helt enkelt med flera stämmor samtidigt. Jag tyckte om honom för att han tillät mig alltid sitta på en liten pall på hans vänstra sida bredvid honom, varifrån jag kunde först av alla passagerare se när vi skulle bromsa, när vi skulle stanna och ta upp fler passagerare. Jag kände mig helt enkelt priviligierad. Han frågade mig vad jag hade för ärenden så här tidigt och ur min mun nästan slant ut att jag skulle till min andra mamma, något han blev mycket förvånad men också hänförde till det tidiga uppgång jag måste ha haft den här dagen. Det kom inga följdfrågor, utan han hänvisade mig helt enkel till min pall bredvid honom. Färden slingrade sig nedför kullarna i mycket sakta mak. Det var en krypande färd, som bussen vore rädd att någon skulle missa att följa med. Det dök upp folk från mörkret som släkte sina cigaretter när de såg ljusen från oss. Alla hälsade Don Santiago, såsom ungdomarna hälsar sina föräldrar när de kommer hem sent på natten och går förbi mot sina rum. Folk fortsatt bak i bussen och nickade mot varandra för att senare krypa ihop mot varandra i de trånga säten, en del blundade för att sova men mera såg de ut att be till Gud om något. Jag gick av vid en skola så att det inte skulle väcka några misstankar om mitt skolk och gick senare de kvarter mot stationen från där jag stigit av. Tåget kom inte i tid. Det var försenad och jag förstod inte riktigt varför folk gjorde sig ont blod om detta. Det hjälpte knappast att klaga på något som inte fanns där och även när det sedan kommit fanns det inte mycket heller att göra åt förseningen. Ett stort rund lokomotiv med en gul rand i mitten och ett minimalt fönster där det förmodades finnas en förare. Ljudet av bromsarnas gnissel mot hjulen gav ifrån sig ett skrämmande skrik. Tåget stannade med ett lätt ryck bakåt och vagnarnas drag mot varandra fortplantade sig bakåt. Jag hade bestämt mig för att stiga upp i mitten och söka mig till en toalett för att trycka där fram tills konduktörer gått förbi mig. Men inget av detta fungerade. Jag steg upp på första klass och satte mig i första bästa bekväma plats jag hittade. De var många lediga platser så det blev något att välja och vraka. Jag valde en fönsterplats och glömde helt och hållet min taktik, som alla de gångerna jag dittills gjort upp en plan, så hade jag också alla de gångerna glömt bort de till förmån för stundens ingivelse. Konduktörer var män som inte tjänade så mycket. De var ämnade att resa fram och tillbaka och se till att kontrollera att alla hade betalt. Hade man inte gjort det och inte hade pengar att betala, kastades man av tåget vid första bästa station. De var män som i övrigt aldrig klädde sig i kostym eller bar mössa, vilket de här var tvungna att göra. De såg ut som sjömän på ett landsskepp i sina blåa uniformer med blåsvarta mössor varifrån det glänste en bronsplatta med rubriken ”konduktör”. Han närmade sig min plats bakifrån. Jag såg honom inte när han satte sig bredvid mig. Han tittade ut tillsammans med mig och undrade om utsikten var fin. Jag svarade att den var fantastisk vacker i samma stund som jag blev varse om att det var konduktören som pratade mig. Han frågade mig efter biljetten och jag berättade att jag inte hade löst någon biljett. Varför, frågade han mig, och jag svarade att jag inte hade några pengar. Så lång låg jag mycket nära sanningen och det måste ha varit den där lilla rännilen av sanning som tecknade sig i mina uttryck som också gav min lögn om en mor som var dödssjuk och att jag därför blivit skickat till en rik släkting för att be om pengar. Hans konduktörshjärta sträckte fram sin hand och bad mig följa med honom. Först trodde jag att han skulle kasta mig av tåget i farten när han tog mig i handen. Men när han såg att jag började skaka av rädsla böjde han sig till min nioåriga nivå och berättade för mig att där fick inte jag sitta, men att han hade alldeles fantastisk gästplats för mig. Genast kände jag igen Don Santiagos ordval och hans lugna röst som också infann sig hos den här konduktören med sjömankeps, vit skjorta, mittstrukna byxor och en marinblå kavaj. Vi gick mot mitten av tåget och där, mitt i vagnen, fanns det mycket riktigt ett mycket litet rum med två platser och ett fönster. Han bad mig sitta mittemot honom och hörde sig för om jag ätit frukost, varpå jag berättade att jag inte hade gjort det. Han reste sig och gick ut, efter en stund återkom han bärandes en bricka med två smörgåsar och ett stort glas varm mjölk. Jag blev rörd och konfunderad, ville följa hela vägen med det här tåget. Hittills hade alla mina erfarenheter av vuxna män varit min fars sätt att behandla mig. Det fanns fram till den stunden inte ett minne inom mig som inte slutade i misshandel, med svåra svarta bulor över ben och rygg. Min far aktade sig för att slå mig i ansiktet. Endast en gång hade han inte förmått att styra sina slag och get mig en rak höger som hade fått mig att flyga över hela rummet och vars resultat varit en bruten mjölk tand och en sprucken överläpp. Den gången hade jag också tuppat av i samband med att jag slagit huvudet mot väggen. Jag kom till sanns i samma ögonblick som min mor skrek åt honom om han var nu nöjd, när han nästan dödat mig. Jag kröp ut i trädgården som vätte mot Stilla Havet och där höll jag mig gömd bland min mors rosenbuskarna, i verklig tron om att min far när som helst skulle ta livet av mig. Jag höll mig tyst och kvävde mina snyftningar när han med en ficklampa i handen senare på natten letade efter mig, samtidigt som han grät och bad mig om förlåtelse för det han hade gjort. Jag trodde sedan i många år att ordet förlåt betydde något helt annat än det var menat att göra. Konduktören tittade på mig medan jag glupskt slukade i mig en fantastisk smörgås. Så påbörjade han sitt lilla förhör. Vad heter din andra mamma? Vad heter din riktiga mamma? Vad är hon sjuk i? Har du någon pappa? Det var den enda fråga som jag svarade med ett kort nej. Jag har ingen far. Han nöjde sig med mitt enda nej och såg till att väcka mig när vi var framme. Han förvisade också sig för att jag steg av på rätt sidan om perrongen. Jag stod så, på järnvägsstationen med mina böcker under armen och med min skoluniform, på en plats som för mig betydde lycka när jag kom och sorg när jag lämnade. Jag gick ut från stationen och ställde mig på trappan som vette mot den stora lummiga lönnallén. En huvudgata som i folkmun kallades för ”den gröna katedralen”. De stora träden var fortfarande lövbeklädda. En small rännil av bilar och bussar förflyttade sig sakta längs allén och jag började min vandring till den stora villan där min andra mamma bodde. Det var en vandring på femton minuter högst, men det tog mig över en timme att hitta en lämplig plats att gömma mina böcker. Sedan sprang jag fram till den järngrinden som skyddades med livet som insats av en liten gul hund som kallades för Gringo. Han skällde inte när jag stod på andra sidan grinden och ringde på. Han kände igen mig och hoppade istället så högt han kunde för att få en glimt av mig på andra sidan järndörren. Min mamma kom ut och förde genast en hand mot munnen av glädje och hennes ögon smalnade av i en bekräftande gest som följdes av en förvånande fråga om jag var där ensam. Jag började gråta. Anspänningen som kom över mig kändes mycket likt den känsla man har när man väl hittar en toalett efter att ha letat i timmar. Jag grät otröstligt och trodde nästan att lögnen från tåget hade slagit in. Min andra mor tog mig mot sitt bröst, där jag återigen hittade doften av kärlek och ärlighet. Den famnen vars doft hade jag präntat djupt i mina sinnen alstrade trygghet. Hon kunde nästan inte tro att jag själv tagit mig hela vägen från staden vid havet. Hon pendlade nu mellan förvåning och ilska mot dem som inte såg efter mig. Jag berättade att jag ville bo hos henne; att hon för inga pengar i världen skulle lämna mig tillbaka, för jag hade rymt till henne för alltid. En hel dag tillbringade jag hos henne. Hon bakade och gav mig de omsorger jag så mycket behövde. Eftermiddagen kom och hon tog mig till snabbussen som gick mellan de två städerna och stoppade i fickan på mig en bunt med sedlar som inte förmådde stilla mina tårar och mina önskemål om att för alltid stanna hos henne. Jag bad och bönade om att inte hon också skulle svika mig. Bussen kom och jag sattes på den sittplatsen hon hade köpt. Något inom mig brast den dagen och det tog många år för mig att förstå vad som hade gått sönder inom mig . Min riktiga mor hade åkt till min skola där de talat om för henne att jag inte närvarat på flera veckor och där de också trott att jag hade flyttat till huvudstaden dit min far hade flyttat för att arbeta som gitarrmakare och finsnickare i min farfars verkstad. Jag såg min mor stiga av bussen framför mig på samma hållplats jag redan var på väg att stiga av. Hon vände sig om och såg mig. I hennes blick var det både förvåning men också mycket, mycket ilska. Hon höll i armarna min lillebror som smuttade på en napp och som också kände igen mig men som till skillnad från min mor gav mig en blick av kärlek och i ett ofärdigt ord uttalade mitt namn: Mamo. Min mor ville inte tala med mig men lät mig förstå att jag hade gjort något väldigt dumt och skulle få betala dyrt för detta. De få kilometer från busshållplatsen upp mot det gröna huset i höjden var en golgata jag aldrig dittills erfarit. Jag bestämde mig för att inte gå in i huset. Hon stod strax innanför dörren och manade mig att gå in, att hon inte skulle ge mig något straff utan jag skulle få med min far att göra. Jag vet inte när min far kom hem eller under vilken stund, men jag måste ha somnat av anspänning och på så sätt inte uppmärksammat mannen i huset som just då hade lyft upp mig från mina byxor och i luften kastat mig mot en vägg inne i vårt minimala trähus. En kraftig knytnäve träffade min mun och min läpp sprack. Det varma och klibbiga blodet strömmade i mindre forsar från min överläpp och från min näsa. Återigen kände jag att mina små ben vek sig och sträcken måste nästan ha bedövat hela min kropp, för jag kände inte slagen som haglade över min kropp. Någonstans hörde jag mina små syskon gråta och min fars fot på mitt bröst neutraliserade mina rörelse. Han höll fast mig under sin fot medan han tog av sig sitt skärp för att bestraffa mig. Denna gång hade min mor lovat mig att jag aldrig i mitt liv skulle glömma det. Nej mor, så rätt du hade. Under ett minimalt ögonblick trasslade sig min fars bälte i hans byxor och hans uppmärksamhet riktade sig mot en ögla i byxorna som hindrade honom från att ta fram lädret som skulle ingjuta vett i mig. Jag slank ur hans grepp och handgripligen kastade mig ut genom ett fönster ut mot vår bakre del av trädgården. Jag föll på min mors rosenbuskarna som med sina tusen taggar var en bomullsbädd i förhållande till min ställning några sekunder tidigare. Jag förblev där orörlig en kort stund och så fort jag rörde mig kände jag en ilande smärta i min mun. Jag gled längre ner och in i den stora busken. Det var som om busken ville skydda mig från att bli upptäckt. Kvällens snabba intåg hade med ens omvandlats till djupt mörker och jag föll i medvetslöshet. Min fars röst väckte mig när jag hörde honom ropa mitt namn. Han grät och lät ångerfull, som vanlig tänkte jag. Han lovade mig bättring och att han skulle be till Gud om förlåtelse för det han hade gjort. Min mors röst kom efter honom. Hon beskyllde honom för misshandel och för brutalitet. Hon påstod att han hade rent av dödat mig. Jag försökte röra mig med något hade gått sönder i min kropp och jag kunde inte svara eller röra mig. Jag kände att jag ville kräkas men blod strömmade från min mun och det enda som hände var att jag hostade svagt. Det tog de säkert en bra stund att ta fram mig, några grannar som hade hört mina skrik vid misshandeln, hade kommit till huset och undrat vad som pågick. Mina föräldrars stora skräck var att bli ertappade med deras lilla problem under en rosenbuske halvblodig eller förblödande. I ambulansen satt min mor tyst medan en ung kvinna i vita kläder strök sin hand över min svettiga panna, samtidigt som hon svagt undrade vem som hade gjort mig detta. Min mor verkade återupprepa en fras om att jag ramlat genom fönstret. Jag hade lekt och ville inte lägga mig så jag snubblade ut genom fönstret. Mitt huvud smärtade och jag kunde knappast andas. Jag hade fått två långa bomullstrådar in i varje näsborre. Han föll, upprepade min mor samtidigt som hon nog försökte få ögonkontakt med mig. När vi anlände till akuten, mindes jag byggnadens grågula väggar. Jag hade varit där en gång tidigare. En gång tidigare hade jag varit på samma plats och under liknande omständigheter men kunde inte minnas mer än känslan. Byggnaden hade satt skräck i mig och färgen på väggarna var som en öppen mun som hotade svälja mig levande. En ung man i vitt rock kom fram till mig och böjde sig till ögonnivå där jag låg på britsen. Hans röst var långt ifrån hotfull eller förbannandes mig för att ha ramlat. Han berättade för mig vem han var och att han inte ville mig något illa; att jag var säker där jag var och att ingen skulle komma åt mig, men han ville höra om jag mindes något över vad som hänt. Jag tittade på honom och tårarna fick honom att försvinna i en vanskapt bild av salt och kvävda ord. Han tog min hand och rörde mig med den andra vid den kinden som inte var svullen. Jag fortsatt att gråta i kvävda tårar. Hans ögon svartnade till och för ett ögonblick kände jag mig återigen lurad, men då vände han sig till en person som satt i rummet där vi var och som jag dittills inte vetat om. Han var kort i sina meningar när han vände sig till min mor. Ungen kan aldrig ha fallit och gjort sig illa på det här sättet, sade han. Han har förlorat en tand av ett slag i munnen; hans läpp är spräck av ett typiskt knytnävslag och vi är experter på de här fallen, så frun gör bäst i att tala om för mig hur hon vill göra nu, antingen berättar vi historien som den är eller så får polisen ta fram sanningen. Pojken har dessutom en punkterad lunga efter att någon har slagit honom på bröstkorgen. Rosenbusken var rena räddningen för hans arma kropp. Det är tur att han lever och att han inte kvävdes av de inre blödningar som misshandeln åsamkade honom. Jag lämnar en rapport till polisen där jag beskriver att ni vägrat samarbeta och att ni i samband med detta får betraktas som skyddande av brottsling. För om det inte var ni som gjorde detta, är någon kvar hemma som borde vara här och svara. Han drog fram stolen närmare mig och fortsatte att tala med min mor i de korta meningarna. I hans hand vilade en gråvit papperspärm varifrån han tog fram en bunt ark. Han läste om en ännu mindre pojke med mitt namn som hade anlänt till denna byggnad några år tidigare med ett brutet ben och en inre blödning som hade resulterat i att de tvingats gipsa det lilla barnet från tå till midjan och samtidigt svetsat några ådrar i näsan på honom. Jag hörde inte min mors röst utan hennes snyftande när hon försökte kväva gråten. Jag hade kopierat hennes sätt att gråta.

Skyddad: I – Ravinen

Mon Cho

Read Next

Skyddad: Havet

Skyddad: Havet