den 13 februari 2014
En gång i den svenska moderna historia stakades ut en rad sociala förändringar och landvinningar att sträva efter. En modern arbetarklass trädde fram ur industrialismens golv och förenade sig kring några viktiga förutsättningar för uppnå ett värdigt liv åt alla. Drömmen om ett rättvissamhälle tedde sig inte som främmande och ideologerna skapade de mentala paraplyerna som behövdes för att gruppera de sociala processerna. Vägen var lång och det var nödvändigt att gruppera sig för att på ett enat front utföra den kraft som behövdes. Makten har aldrig lämnat ifrån sig nycklarna till sina rum utan att strida om den rätten. Sverige var inte något undantag och drömmen om ett samhälle åt alla grundlade förutsättningar för bland annat socialdemokratin i Sverige (och jag tror inte att det kommer att vara särskild annorlunda om vi nu skulle kräva en förändrar ordning hos dem som idag sitter vid makten).
Det moderna svenska samhällets ursprung har mer än hundra år sedan dess början. Det har studerats, skapats hyllmeter med kunskap om, och historiens röst är obeveklig tydlig om var linjen mellan höger och vänster har gått och varför. En tydlighet som vi idag tyvärr har svår att finna, därför att välfärden åt alla har uppnått de målen som en gång i slutet av 18-talet formulerades med blod och svett. Förutsättningar för att arbetarsöner ska uppnå högre välfärd är tillgängliga genom studier; att detta inte uppnås är en annan fråga som jag inte går in på nu, men att högre studier är tillgängliga för dem som vill uppnå dessa är ingen hemlighet.
Det svenska samhället är idag ett mönsterexempel för många samhällen i världen, men med detta sagt är det inte menat att vi nu har ett arv att förvalta och konservera för all framtid. Alla samhällen vidareutvecklas vare sig de styrande vill eller ej: de sociala processerna går aldrig att stoppa. Detta är inte ett konstaterande utan en mänsklig företeelse som faktiskt tog oss ur grottorna och fortsätter att verka inom oss.
I min mening är det alltså några grundläggande principer som vi idag torde ena oss kring och förflytta vår vision några generationer framåt. Det jag tänker argumentera för handlar inte om visionen utan om själva nuläget och de förutsättningar som våra visioner behöver fortsätta att räkna med för att vi ska kunna lyfta blicken och inte längre fastna i antingen konservativa resonemang, som applicerade på sociala processer inte har någon annan funktion än att skapa status quo och som känns bekvämt för några få att fortsätta leva av. Inte heller fastna i nödvändigheten att försvara livsviktiga funktioner i vårt samhälle, som inte tillåter oss skapa de nödvändiga förutsättningar för visionerna, eftersom vår tid upptas av retoriska försvarslinjer eller rent praktiska försvarsaktioner av de välfärdstjänster som vårt samhälle bygger på.
I min inledning gav jag en mycket grov överblick över vår moderna samhällsutveckling. Detta för att påpeka att de sociala processerna som har lett till det välfärdssamhället som vi idag enat oss kring, inte varit gratis och dess utforming inte heller varit givna, utan hört hemma i de förutsättningarna som de sociala tidsramarna har angett. Det vill säga att det aldrig hade gått att formulera visionen om ett välfärdssamhälle utan att det funnits välfärd att fördela, utan att hörsamma behovet att skapa förutsättningar för hur den välfärden skulle fördelas. Inte heller gick det att ens formulera visionen om ett välfärdssamhälle om det inte funnits ett konungarike Sverige som genom sin byråkratiska administration banat väg för kunskapen om och för hur intäkter i form av skatter ska tas in, och som tidigare allokerades under kronan, men som senare övertas att förvalta av den gryende parlamentariska demokratin. Det är inte ett ödesbestämt samhälle jag pratar om. Det kan räknas många olika grundläggande och samverkande förutsättningar för varför just Sverige lyckades utforma ett välfärdssamhälle, exemplifierande skulle kunna göras mycket längre och enbart utveckling av detta har lett och kommer att leda till många doktorsavhandlingar.
Men på samma sätt som då, står vi nu ännu en gång vid ett vägskäl i vårt samhälle som tvingar oss att ta ställningar inför hur vi ska formulera det framtida samhället. Vi har alltså redan de värden vi anser vara grunden till det svenska samhället och att förutsätta något annat upplever majoriteten medborgare som hot mot förutsättningarna för den goda existensen. Välfärdstjänsterna är alltså en förutsättning för den fortlevnad vi föreställer oss för vår gemensamma framtid. Härav att det nödvändiggörs en diskussion om huruvida vi återigen står inför nödvändigheten att lyfta av dessa välfärdstjänster från dem som idag styr över dessa, och såsom det en gång blev tydligt att konungamakten skulle övergå i en parlamentarisk sådan, så bör det även ske med välfärdstjänsterna och en tydlig skiljelinje framträda mellan politiken och välfärdstjänsterna.
Under de senaste trettio åren har politiken verkat runt hur familjeomsorgen, äldreomsorgen, skola, omsorg, sjukvård etc. ska hanteras. Och det finns inte ett politiskt parti som inte formulerar hela sin ideologi eller stora delar av sin politik kring dessa områden. Alltså något som samhälle redan funnit som legitimt att betala skatt för och agera för att dessa välfärdstjänster ska finnas. Politiken har själv gång på gång förklarat att dessa områden är centrala för hur samhället ska utvecklas, men de facto har de senaste åren politiken försökt agera på en arena där byråkratin, administration och andra sakkunniga är så mycket bättre lämpade att förvalta än de som väljs att vägleda. Tyvärr har detta i många avseende varit mycket kostsamma erfarenheter för samhället, när politiken vart fjärde år bestämmer kursen för den organisation man anser sig vara satt att styra och som direkt påverkar de välfärdstjänsterna som vi här lyfter upp. Detta eftersom politiken anser välfärdsområden vara den arena den ska agera på.
Konsekvenserna, av omorganiseringar på omorganiseringar, är konkreta bland dem som verkar i dessa välfärdstjänster, med de omedelbara resultateten att personal tappar förtroende för de styrande. Tjänstemän och personal inser att beslut lever bara fyra år åt gången, emedan den verksamhet man ägnar sitt liv åt gäller för generationer framåt. En rundgång av beslut och initiativ, som aldrig verkar ta slut, kan till leda räknas upp på hur kommuner gång på gång har försökt komma åt problemen med hur dessa välfärdstjänster ska administreras, förvaltas, utvecklas etc. Utan att riktigt finna svar på vad som är problemet.
De flesta kunskaper om organisationer föreskriver tider av processer som viktiga för att viktiga funktioner ska finna utvecklingsplats. Ett nytt startat företag föreskrivs ha ett visst antal år framför sig innan de frö som sattes att växa ger frukt, en del ger aldrig några frukter och dessa företag försvinner. En organisation inom offentlig sektor står inte fri från en del av den processen som krävs för att personal som verkar i den ska förstå och agera i de uppdrag som fastställts. Och i detta avseende kan tidsaspekten i processen av insikt och aktion vara olika långt beroende på vad som implementeras. Men då pratar vi också om de bästa förutsättningar som kan tänkas finnas. Ty detta är inte är den verklighet som organisationer kring välfärdstjänsterna genomgår, när fokus idag ligger på ekonomisk stramning, inte heller är det de goda förutsättningarna vi pratar om när personal i dessa organisationer tappat förtroende för en organisation som snart kommer att förändras eller som inte hinner få besluten att verka ut, utan som är ständigt påpassad att leverera resultat. Resultat som inte låter infinna sig.
Diskussionen om huruvida dessa välfärdstjänstområden idag mår kan göra onekligen oändlig, men beskrivningen räcker för att frågan om nödvändigheten att omformulera styrmodellen som vi hittills haft i vårt svenska samhälle. Välfärdsområden borde såsom andra instanser i vårt samhälle, övergå till en annan form av styrning. Där är sekulära former funktionella så till vida dessa idag står fria från politiska styrformer. Rättsväsendet är en sådan samhällsinstitution. På samma sätt torde vi även vidare föreställa oss att skola, äldreomsorg, barnomsorg, sjukvård och andra för vårt samhälle viktiga funktioner finna rum. Om vi applicerade en historisk mall på det politiska styret över dessa redan etablerade samhällsinstanser, skulle det mot all förmodan uppfattas det som en förlegad styrmodell. Detta har redan konungamakten fått uppleva en gång, så också torde styrprocessen för vad den politiska modellen ska styra över vara satta under uppsikt.
Det kan te sig som antidemokratiskt att framställa det politiska styret som förlegad, men det är inte vad diskussionen gäller, utan att se politiken som strandat i en styrelseform som inte tillåter den utvecklas mot de nya visionsparaplyer som ska gruppera och beröra oss. De alternativen som idag presenteras av politiken har alldeles för få variationer och omfattar inte längre hela spektra på sociala processer. Demokratin tenderar att fungera bara för de grupper som har något intresse att försvara och föreställningen om att våra röster tillsammans utgör den förändrande kraft som behövs för de stora processerna, strandar inte på grund av bristen på kunskap eller beröring utan i bristen på ett budskap som hjälper oss att lyfta blicken mot nya framtider.
Ramón Pérez Cortés
__________________________
Vänner detta är en artikel som jag håller på förbereder, men som jag väljer att dela med er. Det är nu några år sedan jag arbetade med integrationsfrågor och ännu längre bort från mina litteraturstudier vid Stockholms universitet, för att inte tala om den fantastiska tiden på DFR som gav mig möjlighet att använda mig av språket inordnad i sin vetenskapliga form. Jag tar gärna emot synpunkter och tillägg. Jag har velat hålla artikeln så fri som möjligt från fördjupningar och välmedveten om att det finns många trådar att spinna vidare på. Jag behöver diskutera detta nu och inte imorgon. Jag har inte morgondagen och hellre lämnar jag min tanke öppen för vinden än att jag gjuter den så att ingen kan ta sig in. Håll till godo vänner!
