Av Ramón Pérez Cortés (efter en rapport av Tony Johansson, presenterat i Aftonbladet den 6 juni 2025)
Det talas ofta om invandring som en kostnad. Det görs kalkyler där flyktingar reduceras till siffror i ett balansblad: vad de kostar i bidrag, vad de betalar i skatt, hur deras ”netto” påverkar statens budget. Men det saknas något väsentligt i denna beräkning: människans livslinje.
När ett barn föds i Sverige bekostar samhället barnavård, förskola, skola, fritidsverksamhet, vaccinationer, trygghetssystem och sjukvård under många år. Den dagen det barnet blir skattebetalare har samhället redan investerat miljontals kronor.
När en vuxen människa flyttar till Sverige däremot – utbildad, frisk, med livserfarenhet och arbetsförmåga – betraktas hon av samma samhälle som en kostnad. Hur är det möjligt?
En osynlig kapitalöverföring
Den invandrade människan har redan med sig ett kapital, som ett annat land stått för. I realiteten handlar det om en överföring av mänskligt kapital från ett samhälle till ett annat. Ett liv har redan formats, vårdats, utbildats och växt.
Men i den ekonomiska logik som dominerar svensk politik idag saknas denna insikt. Invandraren reduceras till en punkt i ett årsbokslut. Inte som ett helt liv, utan som en siffra med plustecken eller minustecken.
Det är som att du räknar på att använda en maskin – men glömmer att någon annan redan byggt den och du själv får börja använda den direkt.
Det orimliga i dagens kalkyl
Tony Johansson har nyligen påtalat detta absurda i hur regeringen, med stöd av SD, vill beräkna invandringens “nettokostnad”. Samma metod skulle visa att:
- Kvinnor är en kostnad för samhället (eftersom de i snitt tjänar mindre).
- Undersköterskor är en förlustpost.
- Låginkomsttagare bör undvikas.
Men ingen påstår – i alla fall inte öppet – att Sverige vore rikare utan kvinnor, vårdpersonal eller arbetarklass.
Ändå används exakt samma logik för att rättfärdiga en restriktiv och kortsiktig invandringspolitik. Den ekonomiska modellen maskerar en ideologisk hållning. Det är inte intellektuellt hederligt. Det är matematik i politikens tjänst.
En ny sorts beräkning krävs
Jag föreslår att vi utvecklar en livslång balansmodell, där vi inkluderar:
- De investeringar som redan gjorts i en människas barndom, även om de skett i ett annat land.
- Den existentiella och sociala dimensionen av att ta emot människor.
- Arbetskraftens långsiktiga bidrag, särskilt i en åldrande befolkning.
Att födas är i sig en kostnad för ett samhälle. Att migrera däremot är att ta med sig sin historia, sin kapacitet och sina relationer – ofta under svåra omständigheter – till en ny plats där det behövs liv, händer, omsorg och arbete.
Det är inte en kostnad. Det är en gåva.
Vi behöver därför ett nytt sätt att räkna, och framför allt ett nytt sätt att tänka
Du kan ladda rapporten Vinsten med invandring – Om det pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser från deras webbplats.
