Skyddad: Havet

Vi hade alltid haft förmånen att bo vid havet. Den enorma vattenmassan som skapade en linje varifrån moln och himmel blandades med solen varje kväll, skrämde mig samtidigt som den lockade oss pojkarna från vår gatan att dyka i dess skummiga vågor. Vi bodde högt ovanför platsen där sanden mötte vattnet. Pedro och Ronaldo var de eviga följeslagare i vår pojkvärld. Vi var alltid tre som gav oss iväg för att möta utmaningarna som gömde sig bakom varje kulle eller i djupet av vår alldeles egen ravin. Vårt favorit ställe var en naturlig grotta som hade en enorm sten som tak, varifrån vi kunde dyka i en damm som vi själva sett till att skapa. Likt vi varit bävrar hade vi sett till att stoppa det stilla vattenflödet så att vi kunde få djup i vårt eget hav. Därifrån kunde vi ge oss upp mot berget genom att följa rännilens ursprung, något jag egentligen inte tror att vi någonsin lyckades med. Enorma bambuskogar förseglade vägen och ibland kunde vi bli skrämda av en hare eller något djur som rasslade till i snåret. Varje gång vi försvann in i våra expeditioner kom vi hem alldeles försent och min mors frågor uttryckte oftast mera ilska än oro om var jag varit med mina vänner. Livet bland kullarna var kanske lyckan förkroppsligad i dofter och en ständig känsla av att befinna mig på en egen resa. Min far var däremot av en annan natur. Han kunde utan anledning eller förvarning tilldela mig ett slag eller hota mig med att misshandla mig om jag inte illa kvick svarade på multiplikationstabellen eller om jag av rädsla svarade fel på sjuans tabell. Jag hatar än idag sjuans tabell. Många gånger trodde jag att mina dagar var räknade eller att jag just vid det tillfället skulle sluta andas för alltid när jag under hans väl putsade skor försökte värja mig från slagen från hans skärp. Jag hade redan vid femårsåldern lärt mig att svika mig själv genom att inte svara läkaren med sanning när han undrade vem som hade misshandlat mig eller när han inte trodde på att jag hade ramlat och skadat mig själv. Hela min mors familj trodde på bilden av mig som en alldeles för livlig pojke som alltid gjorde sig illa. Men få var de som ställde den korrekta frågan: hur kan han ha brutit ett ben genom att falla från en stol? Eller, hur kan han ha drabbats av en näsblodsblödning när han sov? Läkaren trodde i alla fall inte, men vad kunde han göra om jag inte talade honom sanning? Den gången hade jag inte rest mig från sängen lika kvickt som jag anmodades att göra. Jag vet inte vem som gav mig knytnävsslaget, kanske min mor, men det kändes mera som min fars knytnävsslag vid högra sidan av mitt huvud. Jag vaknade i ambulansen att jag håll på kvävdes i mitt eget blod som inte ville sluta rinna på insidan av näsbenet och rakt ner i insidan av halsen. Jag hostade och stänkte min mors kläder som satt nästan mittemot britsen jag låg på. Hade det inte varit för en vårdares stenhårda blick mot henne, hade jag säkert fått mig ytterligare en örfil. När vi kom fram hade jag slutat andas flera gånger och trycket på mitt bröst var nog vårdarens hand som tryckt mitt bröst i syfte att få mig att andas. I rummet hos doktorn dagen efter fick jag de frågorna vars svar har förföljt mig livet igenom. Han satt på en metall pall, mitt framför mig och bakom honom satt min mor mot en grå vägg, på en träbänk målad i vitt. Han undrade om vem som hade slagit mig och varför, varpå jag svarade att jag inte visste och det var den enda sanning jag just då hade. Han undrade om jag inte visste vad som hade hänt eller vem som tilldelat mig slagen. Min mor tittade mig rakt in i själen och i hennes ögon knöt sig en näve som jag visste kunde utlösas när vi väl kommit hem. Läkaren skulle inte följa med mig hem. Jag svarade att jag ramlat; att det var när jag lekte och att jag inte kom ihåg hur jag ramlat. Han undrade om jag hade lekt med mina kompisar och jag svarade jakande med mitt huvud; sedan diktade han upp min historia dit han önskade. Men det enda han ville var att bevisa att jag inte talade sanning. Är du rädd för din mor? Är du rädd för någon i familjen? Vem har slagit dig? Är du busig? Men jag låg och sov svarade jag. Är det inte så att du hade tagit hem dina vänner och gömt de under sängen och när alla sov tog du fram dem för att leka med dem? Jag älskade den tanken, men jag nekade och försvarade osanning inför min mor. Sedan vände han sig mot henne och undrade vad hon höll på med. Dricker ni i familjen? Är alkohol inblandad? Men min mor kunde med stolthet i stämman svara: vi är pingstvänner. Vi tror på Jesus från Nasaret och är hans följeslagare. Hans följeslagare, mumlade han. Står det i bibeln att du ska slå ihjäl din son, undrade han. Min mor svarade inte. Är det inte han som ville att barnen skulle komma till honom? Hur vill ni att han ska komma till er Jesus? Med bruten näsben? Min mor skakade på huvudet men mera som för att skaka av sig ljudet från läkarens frågor. Jag svek mig själv då, men visste inte bättre. Dagarna efter denna episod kom min mors faster för att hämta mig. Min mammas faster var som min bästa mor. Hos henne hade jag bott från det att jag varit bara några dagar gammal tills jag varit fem år. Jag minns dagen då min far kom för att hämta mig och undrat om jag slutat älska honom för att jag inte omedelbart sprungit i hans famn. Men han menade att han älskade mig och det inte skulle upprepas. Den mening förstod jag inte, upprepas vad?, tänkte jag för mig själv, men som alltid hade jag lärt mig att inte lägga mig i de vuxnas samtal. Jag var barn. Adriana tog mig i sin famn och med sin varma hand strök hon mig över huvudet samtidig som hon undrade vad som hade hänt mig den här gången. Jag visste inte vad jag skulle svara, men hon fasades över att se mig med de där enorma bomullstussar som verkade nå min mage på insidan. Jag lät som jag vore förkyld när jag svarade henne samtidig som jag lyfte båda axlarna för att förstärka mitt svar. Hon vände sig till min mor och undrade när skulle allt detta ta slut; när ska det vara sista gången; när och jag hoppades att svaret skulle vara aldrig mer. Men det kom inget svar. Förebråelserna från min mor hade olika anledningar, från att jag var si till att jag var så. Ingången är nymålad, järnstaketet har någon lagad och målat i svart. Huset är inte längre rosa utan svagt gult. Vinrankorna klamrar sig än vid muren och verkar tagit över varenda murbit. Infarten till garaget står tomt. Det verkar inte finnas några människor här och även om jag känner igen varenda liten centimeter av allt som gömmer sig bakom muren och grinden, är det som inget längre är mig bekant. Jag har stannat bilen på gatan och sitter i den samtidig som min son frågar mig alla de frågor som rinner ur hans huvud och som jag just nu inte hinner svara. Människorna som knöt mig till den här platsen är borta och de som idag verkar bo här har inget med mig att göra, men jag säger att jag inte vill gå ner från bilen. Det räcker med att vi sitter här en stund och tittar på det nymålade huset. Skönt att någon bryr sig om det. Min far var med och byggde på det. Han menade att han blev lurad och anklagad för att ha stulit mat, något han visst gjorde men inte därför att han var en tjuv, menade han. Nöden hade många gången framtvingat hans agerande utanför de ramarna som han själv verkat ha satt upp. Det finns inget att hämta här längre. Jag startar bilen och inom mig bockar jag av ytterligare en punkt i listan.

Skyddad: Havet

Mon Cho

Read Next

Skyddad: I – Ravinen

Skyddad: I – Ravinen