Följande är en direktöversättning av Sani Ladans klagan. Jag hjälper på detta sätt att sprida hans budskap som lämnade mig utan ord och sorgsen över hur vi lever i den delen av världen som inte gör annat än skyddar sina privilegier samtidigt som vi urholkar världen på sina resurser.
Jag lämnade inte Kamerun på grund av fattigdom eller hunger. Jag lämnade eftersom jag ville studera, jag ville ha en framtid som jag inte skulle kunna ha i mitt land. Jag visste inte att samtalet om mänskliga rättigheter var falskhet tills jag lämnade mitt land. Jag tillbringade två år på vandring i Afrika för att nå Europas kust. Två år då jag tvingades övervinna alla skyddsmekanismer som Europa skapat för att hindra människor från att nå dess gränser.
Jag korsade Nigeria, Niger, Algeriet och Marocko. Den första och stora svårigheten gick över Sahara öknen. Det finns mycket tal om att människor dör i havet, men ingen pratar om alla som dör i öknen. Det finns inga siffror. Bara de som har tvingats att korsa öknen vet vad jag pratar om. Vi var 4 personer. Vi var 4 dagar utan att äta, utan att dricka. Uttorkade, utan kraft. På den tredje dagen sade en av pojkarna, Ibrahim, att han inte kunde gå längre; han orkade inte. Så efter en stund svarade han inte längre. Vi blev tvungna att begrava honom i sanden och fortsätta vår väg. Jag kommer aldrig att glömma det.
När jag kom till Algeriet var det där jag insåg att jag var annorlunda. Jag hade lämnat den svarta Afrika. Du ser och känner rasism överallt, i alla byar du går igenom. Och polisförtryck, både i Algeriet och i Marocko, där agenter agerar som Europas väktare.
I Algeriet sov vi i stora rör, som vi kallade dem, där det inte fanns något vatten. Jag kommer ihåg en natt under ett polisangrepp, där båda ingångarna till rörledningen slogs i brand av polisen. Vi blev innestängda, medan det brand på båda sidorna om oss. Den första pojken som försökte lämna fick 80% brännskador på hans kropp. Vi lyckades lämna Algeriet och vi anlände till Marocko. Där tillbringade jag ett år av strövandring på Mount Gurugú, från en sida till en annan.
Jag försökte gå över till Melilla 3 gånger. Första gången jag nådde staketet föll min själ till mina fötter.
Jag kommer från ett land från vilket – varje dag – lämnar trä, olja och resurser till Europa, utan någon form av kontroll. Jag insåg då att varorna var viktigare än mig. Viktigare än mina kollegor. Det var där jag insåg den stora skammen som Ceuta och Melilla utgör. Ett dubbelt staket på 6 meter, med spikar och trådar, för att förhindra att de fattiga tar sig över. Den sista gången som jag försökte ta mig över, såg jag hur en ung man hade trasslat in sig i staketets taggtrådar i höjd vid armhålorna, samtidigt som den marockanska polisen, underifrån, drog och slet pojken från benen. Det har varit en av de mest hemska saker jag någonsin sett. Jag var då bara 18 år gammal och det var just då som jag bestämde mig för att lämna Melilla och försöka ta mig in i Ceuta.
Jag tog mig simmandes in i Tarajal, där 2014 ”15 personer” dog. De dog officiellt. När jag anlände, år före, sköt väktarna gummibollar mot oss. Skotten vid gränsen har alltid funnits och det måste sägas. Jag kom medvetslös in på grund av de där kulorna och vaknade på ett sjukhus, dit Röda Korset hade tagit mig.
På södra gränsen finns otaliga kontrollsystem. Och jag undrar, med alla dessa mekanismer … hur förklarar vi dessa dödsfall? Det är den eviga frågan som plågar mig varje dag. Ibland tänker jag att låta människor dö är avskräckande nog så att de inte kommer fler dit. Det pågår mycket prat om effekten, som det kallas. En effekt som förväntas avskräcka människor från att ta sig dit genom att man låter människor just bara dö.
Om de döda var vita och européer skulle hela världen skaka, protestera och med skräck ropa på de humanistiska värdena.
Men det handlar bara om afrikaner och Afrika är bara intressant om vi pratar resurser. Så länge som Europa inte slutar plundra Afrika, kommer afrikaner inte sluta komma.
Europa måste ta ansvar för det som sker. Vi lämnar inte våra länder för att vi älskar döden. Vi lämnade trots kunskap om de tragedier som väntar oss på Europas sydliga gräns. Varför? Därför att alla dessa krig; dessa eländen och skriande fattigdomen är nära kopplade till det resursutnyttjandet som bara lämnar oss resterna av vår kontinent, emedan Europa tar ifrån oss all framtid.
Vi är i samma båt, men Europa inser inte det. Det var Europa som ville förena sin historia med Afrika. Det var Europa som invaderade kontinenten och som delade den mellan sig som om det varit bitar av tårta.
Låt folken utvecklas utan västens vilda och paternalistiska interventionism. Sluta säga att vi måste ge Afrika en röst. Afrika har redan en röst. Lämna henne ensam.
Det finns människor som betalar tusentals euro för att under en bil få komma till Ceuta och Melilla. Med samma pengar betalar en europé sin livsresa till någon del av världen med allt tänkbar bekvämlighet, med passet de har som enda skillnad.
Revidera de invandringslagarna som stryper och kväver oss och respekterar en gång för alla de mänskliga rättigheterna.
Som Einstein sade, ”kommer världen inte att förstöras av dem onda, utan av dem som ser på dem utan att göra någonting. ”
Sani Ladan
Här hela intervjun på spanska: Sani Ladan
