De som utsätts för diskriminering drabbas av posttraumatisk stress, som uttrycks i misstro mot det samhälle man lever och

 verkar i. Ett vardagsliv där glädje omvandlas till sorg och som idag ingen tar ansvar för. Främlingsfientliga handlingar försiggår i det tysta och för de som drabbas undergräver den sakta tilltron till de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.

Jag skriver de här raderna därför att jag är både ledsen och arg, frustrerad över det som håller på sker i vårt samhälle utan att någon gör något åt detta.

Jag är inget undantag i att känna mig förvirrad inför det faktum att i vårt samhälle är det tillåtet att använda sig av diskriminerande argument utan att behöva nämna ordet svartskalle eller andra begrepp som kan tänkas härleda till hets motfolkgrupp. Men ändå i handling agera diskriminerande. Jag läste idag om en kvinna som inte ville sälja sitt hus till en annan svensk därför att de arbetade med flyktingar (https://www.dt.se/opinion/insandare/det-har-ar-inte-mitt-sverige).

Det kanske är så att det är korrekt i sak att inte vilja sälja sin egendom till någon. Den rätten har man, men min fråga är hur är det fatt med vårt samhälle, när de nekande skälen går stick i stäv med konceptet om vårt svenska samhälle som ett samhälle för alla? Vart tar alla människors lika värde vägen, när dessa värden kränks i praktiken?

Det som där emot blir uppenbart att det på senare år blivit giltigt skäl att använda sig av invandrarbegreppet för att neka arbete, neka lån, neka köp etc. Det är detta som uppenbarar sig mer och mer som en ond hand som hotar inte bara de som drabbas utan också de som tysta står och tittar på. Kom ihåg att rasismen drabbar inte bara dem som blir utsatta för det, utan även dem som utövar det och dem som indirekt håller med om de främlingsfientliga argumenten. I vårt land utgör vi som inte är svenskfödda strax över 15 % av befolkningen, försök bara att föreställa dig vad som skulle ske om den gruppen skulle utvisas.

De argument som idag används, av bland annat SD, är kollektiviserade och görs gällande på hela gruppen invandrare och menar att vi i Sverige inte kan ta emot fler för att vi inte tar hand om de som kommit hit (alltså 15 % av befolkningen); vidareargument är att de som kommer är analfabeter eller mindre kunnande för att de inte har den skolgång som jämnåriga svenskar har (argumentet använd oftast som folk vore mindre vetande eller oförmögna att lära sig). Svaret mot detta har varit att försöka visa upp ”duktiga” invandrare som lyckas; duktiga invandrare som trotts obefintliga förutsättningar lyckas. Svar som grundar sig egentligen på att använda samma begreppsanalys som de som är emot invandring. Försvarande eller motargumenterande som alltså går rakt emot konceptet om ett likvärdigt samhälle, där du beskattas och agerar efter förmåga.

Resultatet är att under mina snart fyra decennier i det här landet, är klimatet för oss som kom hit en gång med våra föräldrar, mina barn som föddes här och min familj, uselt. Det som har hänt är att vi som inte räknas som svenskar får se oss misstänkliggjorda, missgynnade inför flera viktiga samhällsfunktioner. Men det som är av ännu värre verkan, och som idag ingen tar ställning för, är att diskriminering flyttat in i huvudet på oss. Vi ser inte längre vem som är vem blandsvenskarna; vem som är för oss eller vem som är emot, för detta syns inte på folk. Vi får sällan höra det direkt i ansiktet utan oftast i handlingar som sker i det tysta: när du söker arbete, när du försöker köpa ett hus, när du ska förhandla om din lön, när det är dags att ansöka om högre befattningar, när du ser andra gå före i kön.

Det är i alla dessa sammanhang som känslan av misströstan flyttar in i huvudet på dig och förpestar existensen. Den glada midsommar blir till en saga för de som har rätt att fira och, om du vill fira, är du ett dumhuvud som inte förstått att du inte är välkommen i det grannskapet du råkat köpa dig ett hus i. Det är i de småsammanhangen som du inte är välkommen, för även om det finns goda händer som vill göra något, så fastnar i ditt undermedvetande handlingen som karitativ och inte som naturlig. Det posttraumatiska gör sig gällande och kan inte längre hanteras av den enskilde. Vad gör man åt det istället? Ju, en omvändrasism gror i huvudet på den som drabbas och inte lyckas hantera detta.

Därav att det som håller på sker i det här landet hotar inte bara mitt samhälle utan hotar direkt också ditt. För om vi en gång sade oss omfamna begreppet ”alla människors lika värde”, försvinner detta i samma stund som jag inte är en fullvärdig medlem detta samhälle. Om jag råkar för diskriminering, omvandlas det i mitt huvud till en kollektiv hållen handling som slår mot alla, för det som urholkas är tron på det samhället vi alla försöker bygga varje dag.

Ett humanistiskt samhälle byggs i dialog och i försvarandet av de värde som gör det möjligt för alla att vara en del av det. Det räcker inte med välgörenhet längre och med goda avsikter. Det krävs handlingar som tar på allvar i hanteringen av de värden som gör Sverige till ett vackert land, där det vackra inte är naturen,utan hur du och jag beter oss mot varandra.