Av Ramón Pérez Cortés
Vad sker när historien inte längre förmår ge oss språk för det vi bevittnar? När lidandet är så massivt, så genomgripande, att varje jämförelse blir otillräcklig? Det som pågår i Gaza i detta nu blottlägger inte bara grymheten hos de som bär ansvaret – utan också vår gemensamma oförmåga att försvara det mest grundläggande: människovärdet.
Det finns inga profetiska texter, inga religiösa böcker, inte ens i Bibeln eller Thoran, som beskriver det som i dag drabbar det palestinska folket i Gaza. Det vi ser är inte bara en militär operation. Det är ett systematiskt sönderfall av allt som håller ett samhälle vid liv: vatten, el, sjukvård, livsmedel, bostäder, och framför allt – hopp.
Gaza har under månader bombats sönder. Sjukhus slås ut. Barn dör av undernäring. Kvinnor föder under bar himmel. Hundratusentals lever på flykt i sitt eget land, utan skydd, utan säkerhet, utan röst. De är inte längre medborgare i världen – bara siffror i statistiken över de döda.
Och det är inte naturkatastrofer som orsakar detta. Det är beslut. Det är ledarskap. Det är människor med makt som väljer att krossa andra människor.
En brutal strategi
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu står i centrum för denna politik. Under hans ledarskap har begreppet ”självförsvar” omvandlats till ett frikort för kollektiv bestraffning. Civilbefolkningen är inte längre undantagen – den är måltavla. För varje attack som rättfärdigas i säkerhetens namn förloras ännu ett barn, ännu en far, ännu en by.
Vi bevittnar ett långsamt utdraget utdöende. En strategi där svält, rädsla, bomber och isolering samverkar i syfte att förinta ett folks livsvillkor. Detta sker mitt framför ögonen på världen.
USA:s tunga ansvar
Det vore naivt att inte tala om USA:s roll. Det ekonomiska, militära och politiska stödet som Israel åtnjuter från världens mäktigaste nation gör varje bomb till en gemensam handling. Med sitt veto i FN blockerar USA varje försök till eldupphör. Det är inte längre en passiv medverkan – det är aktivt deltagande.
Att skydda ett lands rätt till existens får aldrig innebära rätten att utplåna ett annat.
Internationella samfundets tystnad
FN förmår inte stoppa blodsutgjutelsen. Världsorganisationens resolutioner ekar tomt. EU är splittrat. Sverige tiger. Vad säger det om den värld vi lever i – när inga institutioner längre tycks kunna skydda ett barn från att svälta ihjäl i modern tid?
Det finns namn för detta. Folkrätt. Krigsbrott. Brott mot mänskligheten. Men orden tappar sin mening om ingen är beredd att upprätthålla dem.
Historien kommer att minnas
Det palestinska folket har länge utsatts för övergrepp. Sabra och Shatila, massakern i Jenin, blockaden av Gaza – historien är full av övningar i förtryck. Men det som sker nu är inte längre undantag. Det är kulmen på en politik där vissa liv värderas mindre än andra.
Historien kommer att minnas detta. Och om den inte gör det, är det vårt ansvar att skriva den.
Det här är mer än en konflikt mellan stater. Det är ett moraliskt haveri för mänskligheten. En dag kanske rättvisa skipas – men varje dag som går utan handling gör oss alla medskyldiga. Det palestinska folkets lidande får inte gå förlorat i likgiltighetens tystnad. Det är i vår mänskliga skyldighet att minnas, att vittna, att vägra blunda.
För där människor dör i hunger och skräck, dör också idén om det mänskliga i oss alla.
