Ofullständiga

 Ramon Cho

[ Till dig Rusmira]

Ramon-Cho
4 november 2023

Viste inte att tiden var knappt,
slagen som lett mig hit.
Vandringens spår, gick nästan inte att se,
som kölvattnets vita spår
över det öppna livet,
kanske har allting redan drömts.

Min egen svaghet, att tro på allt
på alla ord, på alla tårar, på allt.
Som handlade om er alla
Som rörde mig till tårarna
Som när barnen sprang för livet
Bort från de öppna såren,
som stunden innan varit hem.

Jag känner än i mig saltets doft
och vindens mjuka hand i höjden.
Jag känner än i mig de steg jag inte tagit.
En vandring som än får mig att packa
och innan resan, den kända euforin.
Än finns det hopp och slag i bröstet
som omsluter framtiden med sin hand
Jag ser dig bland alla dem, bland allt,
en del inom mig vill vara för evigt,
finnas där som ditt andetag. 
Börja och avsluta livets symfoni.

Jag ser att allt som andas var ändligt.
Vi kan inte hålla oss för alltid där,
vår plats är inte ens jorden.
Kanske aldrig varit annat än ett hopp
om något vi inte kan behålla.
Som vattnet i handen eller vinden i ögonblicket.
Det flyktiga livet gav oss pulsen att
skriva historien med, slagen om timmarna
viste vi var förlorad, ändå trodde vi oss
vara livets urmakare, en blandning av shaman
och vetenskapliga ansatser.

Jag ser i dig våra år, i varje spår
som livet ristar i dig, ser jag fårorna
min själ vandrat efter.
I varje stund vi inte levde eller våra
viljor gav inte vika, ser jag gåvan att
få betrakta dig i morgondaggen,
när du obehindrat rört mig till glädje.
Våra och ingens dagar, men ändå där
som vittnesbörden över viljan att känna
för en annan människa ett allt.
En mänsklig evighet fylld av ofärdiga
kyssar, en sång utan klar slut, en väg
vi tvekat välja innan natten valde åt oss.
Vår säng och våra dofter av människor
som bortom sansen inte förstått bättre
än att ägna våra korta stunden åt
vår egen ofullständighet,
intrasslade i lusten att för alltid
vara där vi alltid varit,
mycket nära varann.

Livet rusade snabbt ifrån oss, som ett sista flöde. Jag hörde dig ropa stanna och allt inom mig ville bara lyda din röst. Jag hörde inte längre mig, för jag tillhörde ingen annan än ödet. Tack vare din röst och din närhet är jag kvar här hos dig. Din kärlek är störst, kanske bredare än Vrbas.