Ramon Cho
På väg ner mot vattnet, samma stig
sedan många år ett alltid vill slå blom
som när asfalten vill tysta blomman
en droppe sol övermannar döden.
Regnet har slickat i sig dammen,
doften av en nygräddad glädje
vaknar i djupet av andetaget,
förnyar det gamla ledets spår.
Vattnet i stillhet tecknar uppochner
min värld och jag tacksam förstummar
i en yttre tystnad, bakom pannan
sjunger och dansar mitt sköra väsen
Mina ögon framför mig springer
och letar förändringar att jaga
igenkännelsen fäster stegen
bort från invandringens långa tvekan.
Så många år att snart vet ingen
var min plats på jorden finns, om mig
finns inget av värde att veta.
Min skugga döljs snart av horisonten
Jag ser inte längre min dag utan
att se er alla, ni som inte
är hos mig så att jag förblir barn
jag kan inte längre höra mitt namn
utan visslingen från min far.
Något inom mig är för alltid minne
Något som ingen längre förstår
är för alltid intrasslat i livets snår
Någon som förför viskar mig till sig.
Jag ser i träden allt nytt som manar
mig till nya andetag, någon vill
kidnappa skapelsen i En storhet
jag ser många och åter många fler.
En öken sprider sig inom mig, som
vägrar slå i blom, som inte vill bli
till en skog, en djungel eller en ö.
Jag bär med mig en vandring utan skor.
En trasig ryggsäck tynger dagarna;
ett envist hjärta vägrar lyda mig
och spelar bort minuterna jag har;
förlusten betalas med färre steg.
Vart än jag mig nu vänder synar du
den hög av drömmar som täcker mig.
Min mark blir inget annat än ett fält
som täcks av skuggorna som följer mig.
Framför mig har de redan kommit hem
sonen och hon som mitt väsen lystrar till.
Mina sinnen vänder blicken mot mig
och manar mig att skynda, snart blir det regn.
Ramon-Cho
14 maj 2022
