[one-half-first]Det är genom uppoffring som vi alltså uppnår rening. Låter inte detta alldeles för likt det budskapet som en gång i tiden handlade om botgöring och frälsning? Det som är dessutom mer iögonfallande anmärkningsvärt är att ekonomin finner alltid fördelar hos den som redan har mycket, emedan den som inte har något är kostnaden för levnaden i välfärdssamhället en väg av uppoffringar. Det är det narrativet vi ska förstå och svälja.
Följande artikel beskriver något jag anser vara ett paradigmskifte i hur samhället ser på demokrati och ansvar i välfärdsfrågor, särskilt inom äldreomsorgen. Artikeln ifrågasätter hur kortsiktiga ekonomiska beslut och nedskärningar inom vård och äldreomsorgssektorn ofta motiveras med ett narrativ som betonar ”kris” och ”nödläge” som skäl för att försämra arbetsvillkoren för personalen, vilka ofta är kvinnor i lågbetalda yrken. Genom en metaforisk analys kring ord som ”sanering” och ”uppoffring” undersöks hur ekonomiska resonemang används för att rättfärdiga beslut som i praktiken urholkar välfärden och påverkar både arbetstagare och de äldre negativt. Artikeln hävdar att dessa narrativ skapar ett slags kollektivt accepterande av nedskärningar, där de samhällsgrupper som har minst inflytande får bära den tyngsta bördan.
Vidare tar artikeln upp hur en bristande tillit till demokratiska institutioner och tjänstemän, särskilt när dessa tillsätts genom nepotism snarare än kompetens, skapar en farlig grogrund för korruption och undergräver förtroendet för staten. [/one-half-first] [one-half]
Detta skifte i förtroendet för demokratin och dess institutioner speglas i exempel från andra länder, där populistiska och auktoritära krafter växer fram när människor känner sig orepresenterade och alienerade.
Artikeln avslutas med att koppla detta till äldreomsorgen, där jag menar att ett sviktande kollektivt engagemang och en minskad känsla av samhörighet kan få negativa konsekvenser för omsorgens kvalitet och tillgänglighet. Den argumenterar för att äldreomsorgen inte bara är beroende av resurser utan också av ett samhälleligt ansvarstagande, där omsorg om de äldre ses som en naturlig del av den gemensamma samhällsgemenskapen. I det paradigmskifte som sker nu, föreslår artikeln att äldreomsorgen skulle kunna dra nytta av en ökad samverkan mellan civilsamhället och offentliga institutioner, vilket kan ge nya möjligheter till innovation och inkludering i tider av förändrade demografiska och ekonomiska förutsättningar. [/one-half]
En början
Sedan en tid hör vi inom äldreomsorgen att de ekonomiska problem som verksamheten dras med kräver ofrånkomligen åtgärder som kanske inte gynnar utvecklingen av äldreomsorgen. Man pausar pågående processer och ställer åt sidan beslutade åtgärder. Narrativet, alltså sättet som processen beskrivs som, är att vi har hamnat i ett nödläge som kräver åtgärder och ekonomi i balans. Personalens arbetsmiljö hotas när vikarier inte tas in eller det snålas med personalresurser. För det har vi också lärt oss: det är personalen som kostar i en tjänsteproducerande verksamhet.
Men är detta sann? Räcker inte våra skatter till vården och omsorgen av våra äldre? Vart har pengarna tagit vägen? Hur blev det så från en dag till en annan? Ja, frågorna kan i all oändlighet inte formuleras för svaren kommer alla fall att utebli. Sanningarna har många tolkningar och den som förstår att formulera dessa tolkningar kommer med all sannolikhet att ha en post i en regering eller sitter redan i beslutsfattande ställning med sin egen trollpinne och skär än den ena och än det andra. Men vad är det egentligen vi går med på att formulera som sanning och vad åtar vi oss att utföra för att bejaka den sanning? Vi ska i alla avseende ha i åtanke att vi pratar om en av världens rikaste länder som säger att man inte har råd med sin äldreomsorg och att personalen ska stå efter, arbeta mer, för annars väntar uppsägningar, arbetslöshet och ekonomiskt kaos.
Ett exempel
Som jag brukar göra, byter jag oftast tema, för att skapa just reflexioner kring vad det är vi godkänner som pedagogiska exempel och sanningar. Det är nog oss alla bekant att motsatsen till Gud är Djävulen och motsatsen till Paradis är Helvetet. Den tudelade (dikotomiska) världsbilden är oss något vi växt upp oavsett vilken religion eller religiös påverkan våra samhällen har haft. Likaså är det att budskapen om det onda och det goda kommer från samma källa. Föreställ oss att vi går till Supermarket och där finns det en avdelning som talar om för oss att vi absolut inte ska handla av någon annan än Supermarket för att det är enbart deras produkter som kommer att göra oss lyckliga. I samma sal talar någon om för oss att motsatsen är att vi kommer att dö av hunger, bli sjuka och lida nöd om vi överhuvudtaget ids handla av någon annan än just Supermarket. Narrativet i budskapet är att sanningen formuleras och bärs fram av en och samma budbärare. Vi skulle såklart tycka att det var nonsens om vi ställdes inför en sådan situation i vår verklighet. Men faktum är att vi godkänner beteenden som legitimerar budskapet. Vi protesterar inte när en handlare påstår att prishöjningen har föranletts av världskonjunkturen, dyrare inköpspriser etc. Vi knorrar och muttrar men vi betalar ändå för den höjningen och efter ett tag har vi också internaliserat det nya priset och även om vi har mindre i plånboken har vi till slut accepterat att det är sämre tider.
Narrativet är att kris kostar och att de enda lösningarna finns i att just var och en av oss gör uppoffringar; att det är ett vi som ska stå för konsekvenserna om detta inte går att lösa. Detta därför att vi ser att emedan några försöker solidariskt bära sitt strå till staket finns det andra som inte behöver det därför att de är helt plötsligt undantagna den regeln, särskilt om de har en inkomst över en viss gräns som skiljer oss åt.
Det här narrativet är inget nytt. Den har hållit i alla tider och samhällen. Himlen kontra helvetet, gud kontra djävulen, framgång kontra misslyckande. Det är i dessa kontraster som imperier har upprätthållit sin hand över de man velat styra över. Och det är också när det narrativet inte längre lyckas skrämma som det också blivit klart för de stora massorna att det de hållit för sant har lett dem till undergång.
Runt om i världen håller den narrativa sanningen på att krackelera när människorna inte längre anser att institutioner som borgat för den sekulära staten är legitima. I USA är man på väg att välja i demokratins namn en person som har inga andra intresse än de personliga, alltså en demagog med diktator ambitioner. I land efter land förstår människor att demokratin kanske inte är lösningen till de egna plågorna, krigen, krisen och söker sig bort från demokratiska principer. Man lägger sin röst på auktoritära lösningar. Lösningar som lovar dem framgång under deras egen livslängd och inte i en alldeles för lång bort framtid. Politiker har förstått, som tidigare präster, att lova människorna himlen genom att hota om helvetet. Men inget av det dessa politiker är bundna till att förverkliga det de lovar. Det behöver alltså inte bli sann eller ens genomförbart. Den enda sanningen i deras budskap är att de faktiskt, i demokratins namn, får och kan säga i princip vad som helst. Det behöver inte ens låta logiskt. Något man lärt sig i predikanternas salar, där man i flera hundra år nu utlovat himmelrike. Man behöver inte förverkliga det, bara tala om att det kanske finns.
Och vad har allt detta med äldreomsorg att göra?
Människor har i allmänhet inte mera kunskap om sin livssituation förrän individer drabbas av någon kris. Då förstår man att det finns ett behov av att söka information för att förstå och finna lösning. Något som idag inte är ett alldeles enkelt uppdrag, när vi har tillgång till miljarder texter på alla möjliga språk som alla anses vara bärare av någon slags sanning. Ett flöde dessutom som dirigeras idag av intressegrupper som tycker att det är viktigt att du köper deras sanning eller registrerar dig som troende av deras budskap.
Men, där vi hittar som bäst är det i vår närmiljö, på vår arbetsplats, bland våra vänner. Jag vill nog påstå att det har aldrig förut varit så angeläget att ha närheten till andra som befinner sig i liknande livssituationer, har liknande tankar eller genomgår livsprocesser som liknar andra, men i det verkliga livet. Vi människor är per definition sociala varelser som söker bekräftelse, kommunikation och upplever varandra i vår alldeles uppenbara närhet. Det är bland våra arbetskamrater, som tjänar lika dålig som du, som har samma arbetsbörda som du, som vaknar under en liknande himmel och somnar under en liknande natt. Det är bland dem som vi också finner respons. Det är bland dem som vi också kan ventilera snabbast och på en alldeles omedelbart sätt få en återkoppling till vad vi oroar oss för. Den moderna människan har inte blivit klokare för att det finns ett bättre internetflöde eller att apparna ger oss svar på all möjligt. Vi har på sin höjd fått fler saker att fasas över och blir påverkade i våra diskussioner av det som läggs upp på en annons eller ventileras på nätet av en grupp. Men vi har fortfarande varandra att bry oss om när det gäller värden som håller vårt samhälle samman. Det är fortfarande viktigt för oss att se till att våra barn har en skola och våra äldre en plats som tillvaratar deras behov. Det är så vi har inordnat vårt samhälle, inte i något annat land eller någon annan verklighet än den vi befinner oss i.
Kvinnodominerade yrken – uppoffringens moder
Resonemanget kring besparingarna inom äldreomsorgen och deras långsiktiga konsekvenser visar hur kortsiktigt ekonomiskt tänkande kan vara skadligt på både individuell och samhällelig nivå. Äldreomsorgen är ett arbetsområde där kvinnor dominerar, ofta i lågstatusyrken som undersköterskor och vårdbiträden. Dessa yrken präglas av låg lön och begränsade karriärmöjligheter, och arbetsvillkoren innebär redan i många fall hög fysisk och psykisk belastning. När besparingskrav drabbar dessa yrken, leder det ofta till ökade krav på personalen, med fler uppgifter och högre tempo, utan att resurserna eller stödet ökar i motsvarande grad.
I detta scenario blir arbetet ännu mer krävande, vilket på sikt tär på medarbetarnas hälsa och arbetsförmåga. En ensamstående kvinna som redan kämpar för att få ekonomin och livspusslet att gå ihop drabbas hårt när arbetet blir tyngre och stressen ökar. Det som på ytan kan framstå som ett ekonomiskt nödvändigt beslut kan i själva verket resultera i ökade kostnader för sjukskrivningar, förlorad arbetskraft och minskad kvalitet på omsorgen. När besparingar sker i form av personalnedskärningar eller genom att minska arbetsförhållandenas kvalitet, är det samhällets mest utsatta, i detta fall äldre och deras vårdpersonal, som får bära konsekvenserna. Det innebär att samhällssystemets svagaste punkter förstärks ytterligare, och det leder till en ond cirkel där välfärden successivt urholkas.
Metaforen kring ”sanering” av ekonomin ger en intressant och oroande dimension till detta resonemang. Sanering syftar till att skapa ”rening” och ordning, men i detta sammanhang används det på ett sätt som signalerar att människor och deras arbete ses som ekonomiska poster snarare än som levande individer. Förr i tiden användes ord som botgöring och rening som religiösa handlingar för att rätta till ”fel”. Idag används samma terminologi för att rättfärdiga nedskärningar som påverkar levnadsstandarden och arbetsmiljön för dem som redan har minst marginaler att hantera livets utmaningar.
Denna kortsiktighet innebär inte bara en personlig kostnad för de berörda utan riskerar att bryta ned hela strukturer i välfärdssamhället. Med en ökad risk för långtidssjukskrivningar och försämrad hälsa bland vårdpersonal kommer samhället på lång sikt att behöva betala en högre kostnad än vad den initiala besparingen avsåg att täcka.
Konsekvenser som uteblir – ansvar som inte tas
Vi ska spara oss fram, genom att din arbetskraft ska stå underskottet till förfogande. Emedan det finns idag inget exempel på chefer och högre ledning som sänkt sina löner till förmån för de gemensamma åtaganden. Det finns idag inga exempel på att de, som dessutom handlat fel med de allmänna medel, ställs till svars för deras handlande. Tjänstemän i högre befattning verkar gå fria från ansvaret att behöva svara för hur de har handlat eller hur de har agerat för att bejaka de gemensamma åtaganden i vårt samhälle. Snarare verkar det som att de belönas med ledighet och fallskärmar som ekonomiskt försäkrar dem en god landning någonstans inom närliggande departement, förvaltning eller kommun. Det finns inga kännbara konsekvenser för ageranden och felaktiga beslut, föranledda av att tjänsten sitter i fel händer; som lett till enorma underskott i den kommunala kassan; felaktiga prioriteringar föranledda av envishet där förnuft inte funnit rum; mängder med beslut som leder till att människor får lida och ibland även får betala med livet som insats. Dessa personer, som narrativet är levebrödet som ger de rätt att besluta över andra som inte har den rätten i sin nomenklatur. De går fria från ansvar; för att de utförde ett politiskt beslut, låt vara att det var fel förankrad, låt vara att det handlade om människoregistrering; låt vara att det handlade om att skära ner i barnens möjlighet till kunskap; låt vara att det handlade om individers möjlighet till ett värdigt liv hela livet. Tjänstemannen som bara utför och som gör som någon säger, som inte tänker själv och som inte står upp för de demokratiska värden som många av våra äldre har kämpat för. Tjänstemannen som språngbrädan för dunkla politiska ideologier är ett lika farligt verktyg än självaste avtryckaren. Detta stod oss klart i rättegångarna i Nürnberg när tjänstemännen, som stått nazismen till tjänst, ställdes till svars för brott mot mänskligheten. Frågan är mycket relevant: vilka är det alltså som verkställer narrativet?
Det sekulära samhället
I ett sekulärt samhälle, som Sverige, är det absolut nödvändigt att staten förvaltas av professionella tjänstemän, vars främsta uppgift är att säkerställa att lagar och institutioner fungerar enligt de principer som samhället vilar på. Staten ska inte präglas av personliga eller religiösa övertygelser utan ska verka för hela befolkningens bästa på ett opartiskt och rättssäkert sätt. Detta kräver att tjänstemän och förvaltare har gedigen kunskap om lagarnas tillämpning, de rättigheter och skyldigheter de innebär, och den praxis som garanterar att maktutövningen är transparent och korrekt. Det är denna kunskap och dess ansvarsfulla tillämpning som utgör grunden för ett funktionellt sekulärt samhälle, där förvaltningen av det gemensamma sker med respekt för mångfald och rättvisa, snarare än att drivas av personliga eller ideologiska agendor. Genom en välfungerande sekulär förvaltning kan samhället bygga och behålla allmänhetens förtroende för statens institutioner, vilket är avgörande för samhällets stabilitet och demokratiska funktioner.
Nepotism – kompistjänster
Det motsatta till en professionellt förvaltad stat är en där tjänster tilldelas genom vänskap eller nepotism, snarare än baserat på kompetens och erfarenhet. När tjänstemän får sina positioner av personliga skäl och inte på grund av sin sakkunnighet och yrkeskompetens, förlorar staten sin förmåga att agera oberoende och effektivt. Tjänstemän som saknar den expertis som krävs för att stödja och vägleda politiska beslut utgör en risk för det sekulära samhällets grundvalar.
I ett samhälle där tjänster och roller inte baseras på merit, utan snarare på personliga relationer, saknar politiken ett objektivt och kunnigt underlag för sina beslut. Det innebär att politiska beslut lättare kan drivas av kortsiktiga, personliga intressen eller enskilda aktörers maktutövning, snarare än av en långsiktig strategi för samhällets bästa. Om dessa tjänstemän saknar förmågan att erbjuda objektiva och kunskapsbaserade riktlinjer för hur den ideologiska basen för politiken bäst tillämpas, riskerar man att undergräva de värden som det sekulära samhället vilar på – såsom rättssäkerhet, transparens och allmänhetens förtroende. För att ett sekulärt samhälle ska kunna upprätthålla sin styrka och trovärdighet är det avgörande att den offentliga förvaltningen vilar på opartisk expertis. Utan sådan kompetens blir staten utsatt för risken att bli en arena för personligt maktspel och ideologisk manipulation, snarare än en garant för hela befolkningens välfärd. Tjänstemän som tillsätts genom nepotism kan sakna de professionella ramar som krävs för att skydda staten från subjektivitet och korruption. Detta skapar en situation där politiken, istället för att utformas och tillämpas på ett sätt som bevarar och skyddar det sekulära samhället, kan börja kompromissa med dessa värden i takt med att den drivs av oprofessionella krafter.
Risk för korruption – demokratins cancer
När nepotism får en framträdande roll i en organisation, kommun eller stat, ökar risken för korruption på grund av att beslutsfattare och tjänstemän är valda utifrån personliga relationer snarare än kompetens och integritet. Tjänstemän som tillsätts genom vänskapsband eller släktförhållanden saknar ofta den objektiva och professionella inställning som behövs för att fatta beslut i allmänhetens intresse. Istället för att agera utifrån en vilja att förbättra och upprätthålla det sekulära samhällets principer, såsom rättssäkerhet och transparens, kan dessa tjänstemän känna sig skyldiga att gynna de personer som möjliggjort deras anställning.
Eftersom sådana tjänstemän inte nödvändigtvis har den sakkunskap som behövs, minskar deras förmåga att säkerställa att institutioner fungerar på ett opartiskt och effektivt sätt. Istället för att skapa riktlinjer baserade på objektiv expertis och långsiktigt samhällsnyttiga mål, kan de fokusera på att tillfredsställa de intressen som gynnat dem personligen. Detta underminerar förvaltningens transparens och ansvarstagande, vilket skapar en grogrund för korruption. När politiska och ekonomiska beslut påverkas av personliga lojaliteter snarare än allmänhetens bästa, uppstår en miljö där beslut fattas för att gynna enskilda individer eller grupper snarare än för att stärka samhällets välfärd.
Korruption frodas i en sådan miljö eftersom ansvarsutkrävande och transparens blir svårare att upprätthålla. Om tjänstemän är beroende av den person eller grupp som tillsatt dem, saknar de incitament att agera etiskt eller att motverka oetiska beslut som kan vara till nytta för deras beskyddare. Detta skapar en ond cirkel där nepotism leder till ineffektivitet och etisk urholkning inom organisationen, vilket i sin tur öppnar upp för fler korrupta handlingar som underminerar tilliten till statliga institutioner och försvagar samhällets struktur.
Ett paradigm skifte – det sociala engagemanget utan parti
Men sedan en tid pågår också en mycket intressant process. Människor gör samhället de lever i och per definition inser man att vissa viktiga värden är på upphällning och att räkenskapens bok inte stämmer. Det är fel på narrativet när man avkrävs på besparing och gemensamma uppoffringar samtidigt som kommuner betalar avgångsvederlag i miljonklassen; bygger skrytbyggen istället för att hushålla; satsar på skrytfunktioner; istället för att sätta sig ner med medarbetare bestämmer och beslutar över deras huvud; underminerar demokratiska värden genom despotiskt agerande i skydd av en nomenklatur. Människor i närsamhället ser och förstår att något inte står rätt till. Det som är risken här kan lika gärna för många vara en möjlighet. Det kan bildas en kärr av demagoger som alla ropar ut sina lösningar, som alla gynnar de själva enbart. Detta därför att vi slutar höra och följa de vi alltid följt. De som en gång i tiden de facto byggde samhälle, men som nu istället verkar riva samhället. Slagorden från förr klingar falsk i vår medvetenhet och den förvirring som detta ger uttryck för i många fall ger oss också förvirrade demokratiska lösningar.
Dagens samhälle genomgår ett paradigmskifte där förtroendet för demokratin som lösning på våra kollektiva utmaningar verkar minska. Vi ser tecken på att ”tillsammans” – den gemensamma identiteten och samhörigheten kring flaggor, symboler och nationella slagord – förlorar sin kraft. Ett växande antal människor vänder sig ifrån det som en gång representerade en gemensam strävan, vilket riskerar att skapa sprickor i själva fundamentet för vår demokratiska struktur. I Sverige finns ett starkt medvetande kring vad som anses vara rätt och riktigt, och vi kan ofta intuitivt känna igen och motstå inskränkningar i vår välfärdsmodell. Samtidigt verkar missnöjet med de institutionella och fackliga representationerna växa, vilket kan skapa en känsla av främlingskap för den politiska och fackliga retoriken.
Det är ett förenklat och, enligt min åsikt, missvisande antagande att människor inte längre har intresset eller den analytiska förmågan att reflektera över sin samhällssituation. Snarare är det så att många inte känner sig representerade av de traditionella strukturerna – fackliga organisationer och politiska partier. I en global kontext ser vi liknande trender, där människor från Chile till Frankrike har uttryckt sitt missnöje genom omfattande demonstrationer och krav på förändringar. I Chile ledde massprotester mot sociala och ekonomiska ojämlikheter till en omformulering av landets konstitution, och i Frankrike ser vi regelbundet protester kring arbetsreformer och ekonomisk politik.
Det är värt att notera att trots detta avståndstagande från de etablerade systemen, fortsätter människor att organisera sig, skapa samhällsstrukturer och söka gemenskap. Digitala plattformar har blivit nya arenor för samhällsbyggande, där individer fortfarande vill påverka, även om de kanske inte längre litar på att de traditionella institutionerna lyssnar på dem. Människan kommer alltid att söka gemenskap och tillhörighet, och denna drivkraft är oförändrad oavsett förändringar i hur vi organiserar oss socialt och politiskt.
Och vad har allt detta med äldreomsorg att göra – för andra gång?
Det pågående paradigmskiftet som ifrågasätter tilliten till demokratiska institutioner och samhällets traditionella gemensamhetskänsla har djupgående konsekvenser även för äldreomsorgen. När människor upplever att deras behov och värderingar inte längre representeras av de institutioner som ska stötta dem, skapas en känsla av alienation och bristande förtroende. Detta kan leda till att äldre personer och deras närstående ifrågasätter äldreomsorgens kapacitet att leverera rättvisa och anpassade vårdtjänster. Precis som med andra samhällsområden kan en känsla av distans till beslutsfattande och en brist på representativitet få invånare att tvivla på att deras specifika behov verkligen förstås och värderas.
Äldreomsorgen är dessutom beroende av att samhället upprätthåller en känsla av gemenskap och ansvar för varandra. När det kollektiva engagemanget och den känsla av ”tillsammans” som binder samhället samman försvagas, riskerar även äldreomsorgen att påverkas negativt. En välfungerande äldreomsorg bygger inte bara på resurser och personal, utan också på ett samhälle som ser det som sitt ansvar att ta hand om sina äldre. Om medborgarna förlorar förtroendet för att staten kan tillhandahålla den vård och omsorg de behöver, kan detta påverka stödet för att finansiera och förbättra äldreomsorgen.
Samtidigt är äldreomsorgen på många sätt ett område som skulle kunna gynnas av det paradigmskifte som nu sker. Om äldreomsorgen betraktas som en del av en större samhällsgemenskap snarare än en isolerad välfärdstjänst, kan man skapa mer inkluderande och innovativa lösningar genom samverkan med civilsamhället och alternativa vårdmodeller. Detta är särskilt relevant i en tid då äldreomsorgens resurser och arbetsformer ställs inför ökande krav och samtidigt behöver omvärdera hur vi bäst möter de förändrade demografiska förutsättningarna i ett föränderligt samhällsklimat.
